Filippinerna - Alegria/Badian
Efter en tidig uppstigning på Bantayan, en 1,5 timmes försenad båt och flera flera timmar på olika bussar kunde vi äntligen hoppa av i mörkret i den delen av Cebu som heter Alegria. Här trodde vi att vi skulle kunna ta en taxi till vårt hotell men där trodde vi fel. Det fanns inga taxibilar så vi fick glatt hoppa varsin motorcykel där de la våra stora ryggsäckar på styret och sedan körde oss i all världens fart upp för berget.
(När vi kom fram var det såklart mycket mörkare, men detta var alltså trappen)
Till vattenfallet fick vi först promenera lite genom skogen. Lugna puckar, vi såg bara en orm, men däremot såg vi FLERA stycken JÄTTEmaskar!!!
Svårt att visa hur stora de var då jag inte vågade gå särskilt nära... Fick obehag i kroppen men samlade mod och tog ett skutt över. Yes!
(Observera han som hoppar till höger)
Vi fick även frågan av en trevlig dam im hur vi hade hittat hit. Det är tydligen ingen plats turister ofta kommer till. Så vi tackar vår personal för tipset!
Ser ni hålet bakom oss? Där skulle man hoppa ner för att komma till floden.
Vår guide frågade om vi ville hoppa från 5 eller 4 meter (om jag minns rätt?) jag valde 4 meter, mest för att då kändes det inte som att jag skulle slå i klippväggarna. Det gjorde det om man hoppade från 5.
(12 meters hoppet)
Sen var det klart och vi gick ner till vägen och åkte hem. Nöjda och belåtna efter något av det bästa jag någonsin gjort! Rekommenderas!
Jag sa med darrig röst till min förare just innan vi åkte "don't go too fast please.." Han bara skrattade och körde så det rykte. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "nu dör jag". Men efter ett tag insåg jag som att jag kan inte göra så mycket åt min situation här, jag kan inte hoppa av, inte köra själv. Utan jag insåg att jag helt enkelt får lita på honom, att han vet vad han gör och att han också vill komma levande ur detta. Vilket vi också gjorde. Alla tre.
Så efter den spännande turen var vi framme. ..trodde vi. Först fick vi glatt vandra 127 trappsteg ännu högre upp (ja vi bodde på ett berg) innan vi var framme och kunde checka in (och pusta ut)
Sen skulle vi kolla upp vilka saker vi ville göra nästa dag. Vi hade väldigt många punkter att välja bland och när vi valt ut tre stycken och ska meddela vårat val till personalen som skulle fixa skjuts så fick vi veta att alla punkter utom två på listan var samma sak. En och samma flod, bara olika delar av den.
Genast blev det klurigt, hur skulle vi nu göra när vi inte längre hade lika många saker att se men hade väldigt mycket tid till övers?
Det löste sig fint. Långfredagen gjorde att det blev ett självklart val att vänta med floden tills Linn och Jesper hunnit komma (canyoneeringen var stängd på långfredagen) så vi frågade personalen vad vi kunde göra istället och vi besökte vattenfall och klättrande mellan fantastiskt formade stenar.
Till vattenfallet fick vi först promenera lite genom skogen. Lugna puckar, vi såg bara en orm, men däremot såg vi FLERA stycken JÄTTEmaskar!!!
Svårt att visa hur stora de var då jag inte vågade gå särskilt nära... Fick obehag i kroppen men samlade mod och tog ett skutt över. Yes!
(Har satt på min bucketlist att någongång innan jag dör våga hålla i en mask... Usch. Mår dåligt av bara tanken..)
Sen kom vi tillslut fram och blev utstirrade, som vanligt. Som sagt, vita turister är inte särkilt vanligt har vi förstått. Men när det blir roligare och mer spännande att fotografera oss än vattenfallet, eller inte ens vuxna människor kan behärska sig utan stirrar som om de såg en Alien så är det inte så kul. Tyvärr. Det är otroligt obekvämt och jag har aldrig någonsin känt mig mer tacksam över att jag inte är en känd person som lever med detta dagligen.
Vissa är såklart trevliga och ler vänligt, hälsar, ställer frågor etc och det är så kul och jag blir glad i hela kroppen. Men det är de som pekar, stirrar och skrattar som vi inte har uppskattat särkilt mycket. Det förstör ju lite när man kommer till ett vattenfall, svettiga ich varma och suktar efter ett dopp men blir så utstirrade att jag hellre skulle äta en mask (nästan) än att klä av mig och bada. Förstör tyvärr lite,
Förlåt för lång parantes, men nämnde ju att jag skulle återkomma till detta senare. Nåja, så det blev inget vad för oss. Tur att det var väldigt fint att titta på ändå.
(Observera han som hoppar till höger)
Vi fick även frågan av en trevlig dam im hur vi hade hittat hit. Det är tydligen ingen plats turister ofta kommer till. Så vi tackar vår personal för tipset!
Sen åkte vi vidare till det som kallades för "hot springs". Det var alltså naturligt varma pooler, men det intresserade oss inte särskilt mycket utan vi klättrade uppåt genom stentunnlar, trappor etc och kollade in de små vattenfallen och badade lite i det kalla vattnet.
Vattenfallen här var inte så speciella så det finns faktiskt inga bilder på dem. Det påminde lite om Erawan national park i Thailand faktiskt.
Sen åkte vi, nöjda ich glada hem igen men stannade för att kolla på utsikten påväg upp för berget.
När vi sedan kom hem så hade Linn ich Jesper hunnit checka in så vi sprang genast till dem. Vi hade lämnat en lapp i receptionen till dem så de skulle slippa fundera över var vi var. Så efter lite snick snack och middag gick vi och la oss för att orka med nästa dags äventyr!
Det blev jag och Jesper som valde att göra canyoneeringen. De andra valde av olika anledningar att bara åka till vattenfallet och sedan åka till stranden.
Så jag och Jesper fick varsin hjälm, flytväst och vattenskor och fick läsa och fylla i ett liknade papper som vid fallskärmshoppningen. Ett papper som förklarade vilka olika sätt jag kan dö eller skada mig på som jag sedan ska signera och skriva kontakt nummer på. Jag hade inte varit det minst nervös alls framtills jag läste den lappen, hade ingen aning om att det fanns så många risker. Så ja, det var en nervös Rebecka och en stencool Jesper som åkte upp till startplatsen.
Eller ja, hål och hål, såhär såg det ut:
Vår guide frågade om vi ville hoppa från 5 eller 4 meter (om jag minns rätt?) jag valde 4 meter, mest för att då kändes det inte som att jag skulle slå i klippväggarna. Det gjorde det om man hoppade från 5.
Sen var vi nere och sedan följde fyra timmar av simmande, vandrande, klättrande, hoppande, glidande etc genom denna fantastiska canyon (vad heter det på svenska?) Skulle gärna göra det cirka 134508 gånger till och jag och Jesper pratade om att detta borde bli en ny påsktradition för oss. Gärna för mig för alltså wow! Kom på mig själv att stå och gapa mellan varven för det är så coolt vad naturen har skapat!
Att jag råkade bryta på svanskotan på kuppen var bara otur och spelar ingen roll alls. För dig som inte vet så hände det när jag bestämde mig för att hoppa från en 12 meter hög klippa ner i vattnet och råkade landa lite fel. Sen blev det säkert inte bättre av att jag hoppar från två andra lika höga klippor lite senare och gör samma misstag i ett av de hoppen. Men det var det värt, för jag vågade och det kommer jag förevigt vara stolt över. Och ja, jag skulle absolut även hoppa igen.
Men nog med snack, nu kollar vi in hur det såg ut istället. (Även om bilderna som vanligt inte ens nästan kan förklara. Man behöver som få se helheten egentligen.)
(12 meters hoppet)
Sen var det klart och vi gick ner till vägen och åkte hem. Nöjda och belåtna efter något av det bästa jag någonsin gjort! Rekommenderas!
Och i och med det var vi klara i Alegria. Och jag var så glad att det var så fint och bra som jag föreställt mig, för hade jag inte sett alla bilder från den floden vet jag faktiskt inte ens om vi någonsin hade åkt till Filippinerna ens. Så tack, tack tack att jag såg bilderna och ännu mer tack att det var så bra som jag hoppades.
Kommentarer
Postat av: Jinci
Ååh, ser ju sjukt underbart ut!! Hur mkt kostade canyoneeringen? Funderar på att åka till Filippinerna nästa jul :)
Svar:
Rebecka Wallgren
Trackback
