Oahu, Hawaii - Del 2
Nu kommer delen som handlar om väldigt händelserika 48 timmar, med väldigt lite sömn dessutom.
Vi kom hem någon gång kring midnatt efter ölen med amerikanerna. Gick då och la oss och vaknade kring kl 4 ungefär för att gå och se på soluppgången från "Diamonds Head" tillsammans med några andra från vårt hostel. En härligt promenad med fina utsikter:
Här började vi prata och försöka ragga folk att följa med och gå "stairway to heaven" med oss. De trapporna har varit på min bucketlist ett bra tag och när jag insåg att de låg på samma ö i Hawaii som jag skulle till blev det såklart nr 1 platsen att vilja besöka.
Problemet? Det är olagligt och vi ville inte gå bara vi två.
Så här började vi försöka ragga folk som ville följa och lyckades hitta två stycken, Sandra från Tyskland och Jerome från Frankrike. Problemet var att Jerome skulle åka två dagar senare vilket lämnade oss med bara en möjligt natt/dag att göra det - natten som kom.
Problemet med detta? Man måste börja klättra trapporna kring 3-4 = vi behövde vara redo/lämna hostelet vid 1.30. Jag och Jesper hade bara sovit ca 4 timmar och skulle spendera hela dagen (fram till 23) på kultur centret, alltså komma tillbaka ca 2 timmar innan vi skulle behöva åka till trapporna. (Rörigt, I know, hittar inget bättre sätt att förklara i text..)
Men vi beslöt att sova kan vi göra i graven. Så de 2 timmarna mellan soluppgången och att jag och Jesper skulle åka till Kultur centret spenderades med att handla matsäck och planera för nattens äventyr.
Sen sprang jag och Jesper till bussen och åkte upp till nordöstra sidan av ön där "Polynesian culture centre" låg. Vilken dag! Så mycket info och intressanta fakta om polynesiska öarna.
Polynesian culture centre är en "park" där de berättar /visar/lär ut om alla de polynesiska öarna. Tonga, Tahiti, Samoa, Fiji, Aotearoa (Nya Zeeland) och Hawaii. Parken är byggd så att det finns olika "byar" för de olika öarna och där får man se hur den ön tex kastar spjut eller flätar korgar av palmblad, svingar eldklot eller typiska dans/musik moves. Samt så har de en dansshow mitt på dagen då de visar traditionella danser. Senare bjuds man på middagsbuffé följt av en kvällsföreställning: HA! Breath of life.
En sista sak om centret innan vi kollar på bilder. Flera av de som jobbar är studenter på stadens universitet. Studenterna kommer från olika länder kring stilla havet och jobbar ett par timmar i veckan mot att centret betalar för deras utbildning. Med andra ord, besöker man centret, köper mat eller souvenirer eller annat så går pengarna till att ungdomar som annars inte skulle ha råd att gå skola får utbilda sig. Detta lät dem oss veta flera gånger, och ungdomarna som jobbade var så fina och tacksamma över att detta göra utbildning möjligt för dem. Det tyckte jag var väldigt fint.
Nu ska vi se hur det såg ut:
Efter en tur på floden i båt kom vi fram till Tonga. På en karta kunde man se var den ögruppen låg. Här fick vi kolla på trumshow, där tre från publiken (bland annat Jesper) deltog. Mycket skratt åt detta blev det. Vi fick även testa att kasta spjut enligt deras metod. Mycket svårare än det såg ut och deras metod var inte alls så som jag föreställer mig spjutkastning. Utan man kastade liksom "underarms kast". När jag tänker på spjutkastning så tänker jag att man tar sats bakom/över axeln och inte underifrån.
Vi hade en guide som var student på skolan och hon var väldigt kunnig och super trevlig. Hon kallade gruppen för "Ohana" som betyder familj. Hon var från Thailand och var jätteglad att hon fått möjligheten att studera och tackade oss flera gånger för att vi bidrog till att ge fler ungdomar den möjligheten.
Vi gick vidare och kom fram till Fiji. Där fick vi spela musik och kolla hur det såg ut där "högste mannen" bodde förr i tiden.
Sen var det dags för dansshowen. Detta är en väldigt bra "paus" och även bra för på detta viset får man helt säkert hinna se något från alla ögrupperna. Det är väl det enda som är negativt, att det i princip är omöjligt att hinna med allt, ÄVEN om man har en guide som vet var allt ligger och när all workshops etc sker. Så på det här viset hinner man helt enkelt se danser från alla olika ställena.
Först ut var Aotearoa (Nya Zeeland):
Namnet Aotearoa betyder, om jag inte minns fel, något med moln. För på långt håll så trodde några som åkte båt att de snötäckta bergen på nya Zeeland vad moln eftersom de aldrig sett snö tidigare. Som sagt, om jag minns rätt. Var ju ett tag sedan nu som vi var där och fick den informationen (måste blogga snabbare..)
Nästa ut var Samoa:
Samoa kallade man för "the happy Island". Danser och människorna var bara väldigt glada. Mycket fart och så. (Att åka till Samoa ligger numera högt på min bucketlist. Det gör visserligen alla dessa öarna hehe)
Sen var det dags för Fiji:
Sen var det dags för Hawaii och deras berömda Hula:
Det var på detta kulturentret som vi först fick lära oss att hula-dansen handlar om att berätta berättelser med händerna. Jag tillhörde inte en av dem som tänker att hulan går snabbt och inhåller mycket skaka rumpa. Jag tänkte alltid hula som väldigt långsam, men jag hade däremot ingen aning om att varje handrörelse har olika betydelser. Det började alltså som ett sätt att komma ihåg och berätta vidare berätterser. Väldigt intressant tycker jag,
Nästa ögrupp var Tonga:
Och sedan avslutades det hela med Tahiti:
I denna dans var det däremot mycket skaka rumpa. Det är alltså Tahitis dans som många tänker som Hula.
Så efter denna dansuppvisning så gick vi vidare och fick ännu mer info om Hulan och hur den började och sedan utvecklades. Det är verkligen en väldigt vacker och harmonsisk dans om ni frågar mig.
Vi fick även lära oss om ansiktstatueringar, vad de har för betydelse osv. T ex som på denna bilden; en kvinna med tatuering vid munnen, det betyder då att hon är en kvinna med "rätten att tala". Med andra ord var hon förmödligen en högt uppsatt kvinna.
Hade män tex tatueringar i pannan berättade de ofta om hur han hade varit modig i något slag osv. Minns tyvärr inte allt om detta, vilket var synd för jag tyckte att det var väldigt intressant och ville verkligen komma ihåg allt. Får vara glad över det lilla jag minns.
Sen gick vi vidare till Samoa och fick se hur de flätade korgar, gjorde eld och klättrade i palmer. Det är verkligen helt sjukt vad man kan lyckas göra saker av saker.
Sen var det dags för oss att äta mat från den fantastiska bufféen och sedan kolla på HA! breath of life. (men där fick man inte ta bilder) Men Bufféen var god! och jag och Jesper fick frågan om vi var där på honeymoon lol.
Efter maten och innan föreställningen började så fick vi kolla bakom kulisserna på föreställningen. Vi fick kolla lite när eleverna (för ja, precis som med allt annat så är typ 80% av alla som jobbar/deltar elver på universitetet) övade lite dans, andra elever som fixade med rekvisita och så fick vi kolla in i kostymförrådet där allt hängde i ordning och på "rullband" i taket för att det enkelt ska kunna roteras så de rätta kostymerna är närmast dörren vid rätt tillfälle.
En liten sak som var extra bra med föreställningen var att det var en paus och då fick man gratis glass som var jättegod! Man fick massor så till och med jag och min glassmage var tvungen att lämna lite för det blev för fullt i magen. Bra paus! Sen var själbklart föreställningen bra också, lite annorlunda, men bra. Dock var vi båda väldigt trötta vid det här laget (jag menar, vakna sedan ca kl 04.00)
Sedan tackade vi Polynesian cultre centret och satte oss i bussen och åkte tillbaka till Waikiki (här passade vi på att sova!)
Vi kom tillbaka till vårt hostel kring 23.30 och våra vänner sov sedan länge. Vi kollade i kylen och såg att de hade fixat all matsäck och det betydde att allt var klart och det enda vi nu behövde se till att göra var att vara redo kl 01.30 och då möta våra vänner i köket. För Jespers del betydde det två timmars sömn, för min del betydde det halsa energidryck. Jag vågade nämligen inte ta risken att sova i det läget. Vet ändå inte om jag hade lyckats för jag var så taggad, nervös och spänd inför vad vi faktiskt skulle göra...
På sagd tid möttes vi i köket och beställde en uber och sedan var vi iväg. Jag vill försöka återberätta känslan som jag hade men jag har ingen aning om hur jag ska lyckas förklara. Hela magen pirrade och allt kändes mer eller mindre overkligt. -Skulle vi verkligen påriktigt göra det här?? Jo, det skulle vi, för nu var vi påväg.
Vi hade frågat andra på hostlet som redan gått trapporna om vägen och hade fått en "hemlig karta" av dem. En utskriven bild av området med massa små noteringar om hur man skulle ta sig förbi stängsel, hur man skulle hitta rätt stig osv.
Tillslut var vi framme i grannskapet. Längre än dit kunde inte ubern ta oss. Nu var vi ensamma. Vi och mörkret. Vi bestämde att inte ens viska för vi ville inte ta risken att väcka de som bor där. Så tyst som vi bara kunde smög vi mot där den första grinden skulle finnas. Den fanns och vi letade oss runt den på den högra sidan, precis som kartan sa. (Hur hade vi klarat oss utan kartan??) Och sen smög vi, så tyst vi kunde, vidare. Jag valde att inte ens ha min pannlampa tänd utan försökte klara mig på ljuset från de andras lampor. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. För minsta lilla kvist som jag/vi råkade bryta stelnade jag till för någon sekund och kände som att "nu är det kört!" ..men vi klarade oss igenom buskagen, bambuskogen och även det lilla fältet och kom tillslut fram till "vägen" och där såg vi strålkastarna från vaktbilen. Vi var alltså nära nu och vakten var, precis som vi blivit förvarnade. på plats. Här valde jag att bryta vår tystnadsplikt och viskade till de andra att:
"Nu måste vi bestämma oss. Vakten kommer finnas där och han kommer prata med oss och förklara att det vi gör är olagligt och att han kommer ringa polisen. Har kommer skrämma oss så vi måste bestämma nu om vi ska köra ändå och vara beredda på det värsta men hoppas på det bästa, eller så kan vi lika bra vända nu."
Vi kollade nervösa/livrädda (jag var livrädd) mot strålkastarna men bestämde att vi skulle satsa och köra! Vi var ju ändå här så varför inte köra?
Jag tror aldrig att mitt hjärta har bultat så hårt som när vi sakta klav ut ur skuggorna och ut i ljuset, fullt synliga. Vi kollade på kartan för att se var någonstans som trappan skulle börja och gick med rädda med bestämda steg i den riktningen. Jag undrade så när vakten skulle stoppa oss. Hur hen skulle se ut och vad hen skulle säga. Men, till allas förvåning så kom ingen vakt och stoppade oss. Jag sneglade försiktigt mot bilen och kunde inte se något tydligt, men jag tror att jag anade någon sitta där. Min gissning är att vakten faktiskt sov för vi var ju trots allt där nästan två timmar innan de flesta brukar börja.
Så nu fanns ingenting mellan oss och den berömda trappan ...utom ett stängsel. En del stängsel förstår jag inte ens varför någon har satt upp, för detta täckte inte ens hela "gången" där trappan var placerad. Det var alltså inte alls särskilt klurigt att ta sig runt det. Sen stod vi på trappan. Mörkret omringade oss och jag hade fortfarande min pannlampa släckt, kände att det var onödigt att påkalla onödig uppmärksamhet innan vi var tillräcklig högt upp när jag ändå klarat mig såhär långt utan. Sen började vi klättra. Jag klättrade sist och är väldigt glad över det. Är rädd att jag hade blivit stressad av att ha någon bakom mig och tro mig, i denna trapp vill man inte stressa. Så sakta och försiktigt klättrade vi uppåt. Jag kollade noggrant var jag satte ner foten och såg till att jag hade bra grepp med händerna innan jag klev uppåt. Varje trappsteg. Sakta och försiktigt.
Den första biten är egentligen den värsta på ett sätt, eftersom det biten bara går rakt upp. Nästan mer som en stege än en trapp. Inte blev det bättre av att det dessutom började regna.. i mörkret, i mitten av den brantaste delen av trappan så börjar det regna. Inte mycket men tillräckligt för att ledstångarna blev halare och det var svårare att få känslan av ett lika bra grepp som innan. Men det gick. Långsammare, men det gick. Tillslut var vi alla fyra uppe på första "plattan" och kunde vila och äta lite, dricka lite och andas ut över att den brantaste och "värsta" delen var över.
Sedan fortsatte vi. Mot toppen. Det blev sakta ljusare, fortfarande mörkt men tillräckligt ljust för att man ändå skulle börja ana de stup som fanns vid sidan av trappstegen. Vid det här laget hade jag tänt min lampa. Hade inte klarat det annars tror jag. Väldigt tacksamt med pannlampa kan jag lova!
3,922 steg senare, nästan 3 timmar efter att vi börjat klättra var vi uppe på toppen. Det var då ungefär en timme kvar tills solen skulle börja gå upp och det blåste kallt på toppen. Särskilt eftersom vi alla var blöta efter regnet. Så blöta kläder + vind var ingen vidare bra kombination. Och inte hade vi tänkt på att ta med oss extra kläder.. jag hade med mig en filt som jag och Sandra värmde oss med och jag stoppade in min sarong under tröjan i desperat försök att få något torrt mot huden. Hjälpte lite, men oj vad vi frös! Vi sökte skydd inne i den gamla radiostationen, där åt vi vår frukost och väntade på soluppgången. I samband med soluppgången kom fem andra upp som vi hälsade artigt på innan vi alla tysnade och njöt av soluppgången. För vi hade sån tur att det faktiskt var så klart att vi fick den fantastiska 360 utsikten som platsen kan ge. Det är det verkligen inte alla som har (någon hade klottrat "Third time up here, still no view")
(detta var alltså inne i radiostationen)
Sen när solen gått upp ordentligt så njöt vi ännu mer och sedan började vår klättring neråt. Denna vägen med full sikt över stup, höjder och allt. Skräck blandad förtjusning, men jag var förvånad över hur bra jag och min hjödrädsla faktiskt klarade oss. Gick inte särksilt snabbt på vägen ner heller men med all rätt, för det är ju på vägen ner man ska njuta, för det är då man ser. Det är då man kan ta bilder osv. Och det är sista stunden som man ännu inte har risk att bli tagen av polisen... för ja, rädslan för att polisen skulle vänta där nere blev mer och mer påtaglig ju närmare marken vi kom. Visserligen hade en av de andra på toppen (som hade gått trapporna flera gånger tidigare) sagt att vakten kommer inte ringa polisen för att det är 9 pers på toppen. Men det lugnade inte mig särskilt mycket. ..Så jag fokuserade på att njuta medan jag kunde, och ännu inte var bötfälld hehe...
Så, där har vi den. Haiku stairs aka stairway to heaven. Wow. Kan faktiskt inte säga mycket mer än så. Wow helt enkelt.
Vi tog oss ner och möttes inte av någon polisbil. Vakten mötte inte heller, utan hen satt och pratade i telefonen i sin bil när vi gick förbi. Vi hade sett vakten prata med två av de andra som kom ner före oss. Vi gissade att vakten frågade hur många fler som var där uppe. Vi smet iallafall snabbt in i skogen och hittade vägen tillbaka genom bambu, stigar och stängseln och kom ut i samhället igen som nu hade vaknat upp. De andra tre andades ut, men jag höll andan ända tills vi satt på bussen som skulle ta oss tillbaka till Waikiki. Med all rätt eftersom det faktiskt kom en polisbil och körde förbi oss påväg upp mot vakten (gissar jag) men eftersom vi var utanför området så gissar jag att de inte hade kunnat göra så mycket, även om det syntes väl på oss var vi hade varit.
Nåväl, vi klarade oss och hade verkligen väldigt väldigt tur! Vi klarade oss undan böter och behövde inte ens prata med vakten (helt stört tur?!) Vissa som gått trappan säger ju att de tycker att det hade varit värt att betala 600 dollar i böter, jag tillhör inte den gruppen människor. Men fantastiskt var det! så jag är glad att jag klarade mig utan böter och är så så såååå otrolig glad att vi verkligen genomförde det. Vi gjorde det. Och alltså, om ni någon gång har sett en bild på ett ställe och verkligen tänkt "dit vill jag!" och sedan faktiskt har stått där och sett platsen med egna ögon, då vet ni hur jag kände. Riktigt riktigt stort ögonblick var det. Så glad och tacksam!
Vid detta ögonblicket, när vi väntade på andra bussen = hade tagit oss helt bort från området, DÅ kunde jag dansa ut min glädje! De andra var mest trötta. Jag med. För efter ca 30h utan sömn med massa intryck och en rejäl hike på det så vore det väl konstigt annars? Vi stupade i säng när vi kom tillbaka till hostlet. Glada. stolta och nöjda med oss själva och äventyret.
Kommentarer
Postat av: Edwincar
If you're in need of a new boiler, our skilled technicians can handle the installation process with precision and professionalism. [url=http://www.groovestats.com/index.php?page=profile&id=154484] Sinks & Sani- Vite>>>[/url]
Trackback
