Koh Yao Noi
Efter krabi/Ao Nang så bröt vi turist turen och åkte istället till en ö dit turismen inte riktigt har nått ännu. Ön Koh Yao Noi. Och vilket ställe!
På dessa bilder ser det större ut än vad det faktiskt var. Just sayin'.
Efter ett tag åkte båten ut, men då kommer en bil körade ut på piren och en man hoppat ut och viftar med armarna och båten kommer tillbaka. Anledning? En annan man med en stor kartong full med ägg skulle tydligen med. Haha. Gissar att vi hamnade på "den lokala frakt båten" typ eller nåt. Så nu när äggen och mannen var på kunde vi åka iväg påriktigt.
Försökte ta kort på national parken som vi åkte förbi, men det gick så snabbt att jag mest var rädd att tappa mobilen så jag lät bli.
Vi fick klättra i land (med hjälp av vänliga thailändare) och tillskillnad från alla andra ställen där taxichaufförer slänger sig över en så fick vi här stå och kolla oss omkring en stund innan en man sedan kommer fram och artigt och vänligt frågar om vi behöver en taxi någonstans. Vi svarar ja och blir tagna till våra bungalows.
Ovan är utsikten från vår bungalow. 10/10.
För såhär är det förstår ni på koh yao noi; det finns en asfalterad väg som går som i en cirkel runt ön, MEN vill man ta sig ut till stränderna och sånt så måste man åka ut på grusiga, sönder regnade skogsvägar = inga tuk tuks ut dit.
Nästan helt ensamma och helt fantastiskt vackert. Vi satte oss och åt varsin kaka på stranden och fick då se ett stort regnmoln komma emot oss! Vi beslöt att det var smart att börja röra på oss - bra tänkt! För vi knappt hade vi hunnit ut på den asfalterade vägen förrän det började regna. Först lite försiktigt, sedan ÖSregn! Så mycket att jag knappt såg vägen och då bestämde vi att det är en dålig ide att köra om man inte ser och parkerade under närmsta tak, som visade sig vara någons hem. Men en gammal dam nickade med ett leende och gav oss en gest att sitta ner, vi löd och satt sedan och log för damen kunde lika mycket engelska som vi kan thailändska.
(Visste ej om jag fick ta kort på deras ansikten så smygtog ett bakifrån istället)
Men efter ett tag (har faktiskt ingen aning om hur länge) så lugnade det ner sig och vi beslöt att ge det ett försök. Så efter ett sorgligt farväl av barnen i form av en vinkning så brummade vi iväg.
Sen körde vi vidare och tog oss hem.
Vi stannade även och åt en god middag och avslutade med den godaste glassefterrätten någonsin! Så god att vi gick dit dagen efter enbart för att få äta den! Värd varenda bah! (160baht)
(Glassbilden är från dagen efter därav Fridas klädbyte och ljudskillnaden ifall någon skulle undra)
Vi såg även fler bananträd
Och det är så fint för allt är så avslappnat och inte alls turistigt som överallt annars och var man än tittar så ser man att det är folk som bor och man ser som "hur" de bor.
Andra har jättemysiga gungställningar på gården
Så fint och äkta.
Ser ni? En liten ljusgrå sak?
Helt fantastiskt!
Det började med att vi fick argumentera oss till en båtbiljett (de i receptionen försökte påstå att det bara fanns en båt, förmodligen det företaget som de samarbetade med, men det fanns 4 till) och när det var gjort fick vi hastigt och lustigt kliva in i taxin som körde oss genom vackra vyer fram till en hamn som, till skillnad från alla andra hamnar vi besökt, inte bestod av en enda turist. Vi var de enda och kollade oss nervöst omkring "is this The right place?" "Yes yes *pekar ut mot hamnen*". Gotta Love The communications.
Nåja, vi kunde inte annat än att lita på thailändarna och satte oss snällt och väntade.
På dessa bilder ser det större ut än vad det faktiskt var. Just sayin'.
Efter en stunds väntande var klockan till slut nästan 14 (tiden då båten skulle gå) och vi traskade ut på piren(?) där alla (kändes det som) bara stod och skrattade åt oss. Inget skämt. Tänk er, två vilsna tjejer med stora ryggsäckar och så 7 stycken helcoola thailändare som skrattar så fort man får ögonkontakt med dem. Om än skratten var vänliga så blev vi genast nervösa och frågade med osäkra röster "ehm...koh yao noi..?" "Yes yes" varav de guidar oss mot en liten motorbåt, slänger i våra väskor och vi hoppar efter och håller tummarna för att vi kommer rätt.
Försökte ta kort på national parken som vi åkte förbi, men det gick så snabbt att jag mest var rädd att tappa mobilen så jag lät bli.
Efter ungefär 20 minuter kom vi i land i den minsta hamnen jag sett men ACK så mysig!
Vi fick klättra i land (med hjälp av vänliga thailändare) och tillskillnad från alla andra ställen där taxichaufförer slänger sig över en så fick vi här stå och kolla oss omkring en stund innan en man sedan kommer fram och artigt och vänligt frågar om vi behöver en taxi någonstans. Vi svarar ja och blir tagna till våra bungalows.
Ovan är utsikten från vår bungalow. 10/10.
Nedan är hur den såg ut. Älskar bungalows!
Sen började vi direkt att utforska ön på det enda sättet som egentligen funkar - moppe! (Om man inte är vältränad och duktig och orkar cykla)
För såhär är det förstår ni på koh yao noi; det finns en asfalterad väg som går som i en cirkel runt ön, MEN vill man ta sig ut till stränderna och sånt så måste man åka ut på grusiga, sönder regnade skogsvägar = inga tuk tuks ut dit.
Lyckligt nog är trafiken här lugn och fin och dessutom kunde man hyra moppe på stället vi bodde så vi tänkte att klart vi ska köra!
Så med snygga hjälmar och en övningsrunda på gården var vi good to go och satte iväg! Vår avsikt var att hitta "paradise beach" ...det gjorde vi inte. Men vi hittade en annan fin strand efter en tur i skogen som fick mig att tro att mitt liv snart skulle vara över (pga vägen)
Nästan helt ensamma och helt fantastiskt vackert. Vi satte oss och åt varsin kaka på stranden och fick då se ett stort regnmoln komma emot oss! Vi beslöt att det var smart att börja röra på oss - bra tänkt! För vi knappt hade vi hunnit ut på den asfalterade vägen förrän det började regna. Först lite försiktigt, sedan ÖSregn! Så mycket att jag knappt såg vägen och då bestämde vi att det är en dålig ide att köra om man inte ser och parkerade under närmsta tak, som visade sig vara någons hem. Men en gammal dam nickade med ett leende och gav oss en gest att sitta ner, vi löd och satt sedan och log för damen kunde lika mycket engelska som vi kan thailändska.
Det fanns även två barn där och jag som älskar barn väntade inte länge innan jag försiktigt började busa och söka kontakt med dem. Snart var leken i full gång och det lektes tigrar, kastades bollar, kittlades och skrattades!
Under tiden öste regnet ner och vi hann tänka "kommer det någonsin sluta? Tänk om vi måste stanna här hela natten?"
Men efter ett tag (har faktiskt ingen aning om hur länge) så lugnade det ner sig och vi beslöt att ge det ett försök. Så efter ett sorgligt farväl av barnen i form av en vinkning så brummade vi iväg.
Men var tvungen att pausa vid ett risfält för att ta en snabb bild
När man bara kollar på bilder så ser denna tur inte särskilt mycket ut för världen men jag ska tala om för er att allt som vi såg när vi åkte vägarna fram, om det så var bananträden, barnen på skolgårdarna, alla invånare som log/hälsade vänligt när man åkte förbi eller kopparna på träden (som ser ut som på bilden under) gjorde hela turen helt otrolig. Det kändes verkligen som att få se det "riktiga äkta Thailand". Thailand utan turister. Och det är jag så otroligt glad att vi fick chansen och möjligheten att göra! Så vackert och harmoniskt!
Vi stannade även och åt en god middag och avslutade med den godaste glassefterrätten någonsin! Så god att vi gick dit dagen efter enbart för att få äta den! Värd varenda bah! (160baht)
(Glassbilden är från dagen efter därav Fridas klädbyte och ljudskillnaden ifall någon skulle undra)
Sen var det dags att sova och vakna till en ny dag med en sak på schemat: ingenting.
Ingenting för oss innebar att ta det lugnt vid stranden, promenera in till hamnen och köpa solkräm, vada ut till den lilla ön och hänga i hängmattorna.
Under våran promenad så fascinerades Frida mycket av hur stora blad det finns (lol)
Och det är så fint för allt är så avslappnat och inte alls turistigt som överallt annars och var man än tittar så ser man att det är folk som bor och man ser som "hur" de bor.
En del har fortfarande julgranar framme
Andra har jättemysiga gungställningar på gården
På ett tredje ställe har barnen glömt lvar en fotboll på fotbollsplanen precis bredvid havet.
Så fint och äkta.
Sen fick jag lära mig att det finns fiskar som kan suga sig fast i saker ovan vattenytan ich sedan hoppa ner och simma iväg. Såhär ser de ut.
Detta sammanfattar våran korta men fina tid på denna paradisö för morgonen efter var det dags för oss att åka vidare till phi phi och koh yao noi tog farväl av oss med en slående vacker soluppgång just utanför dörren!
Helt fantastiskt!
Rekommenderas starkt! Kanske aningens lugnt för två ungdomar för oss men otroligt vackert och någon dag till hade jag gärna stannat om det funnits tid.
Kommentarer
Trackback
