Nya Zeeland: skydive
Dags att skriva ifatt alla missade dagar igen. Det första som jag vill berätta för er är det som jag och Frida gjorde vår sista dag i Abel Tasman....VI HOPPADE FALLSKÄRM!!!
Väl på planet var det rätt lugnt. Kameramannen ville ha min uppmärksamhet lite varje sekund och utsikten är ju faktiskt väldigt fin att kolla på:
Och bara det faktum att vi sitter 10pers ihopträngda i ett litet litet plan är också rätt kul att tänka och kolla på.
Passade på att visa upp mitt meddelande på armarna också.
...lutar huvudet bakom som jag blivit tillsagd, blundar, fokuserar på att andas och tänker "oh My god, ska jag verkligen göra detta?!..." Jag känner hur han börjar gunga framåt....och bakåt... "Fan jag måste kolla! Jag kan inte blunda när det händer! Jag ska inte missa något!" ....och framåt och hopp!
Sedan faller vi. I 200km/h tror jag bestämt att de förklarade för oss. Och vet ni vad? Så fort vi hade hoppat så var jag inte det minsta lilla rädd utan bara njöt till tusen!
Det var faktiskt väldigt kul att ha en kameraman att kolla på också och försöka spexa lite (så bra det går när kinder och händer fladdrar åt alla håll) för att få kul bilder.
Men självklart var utsikten helt otrolig att kolla på också!
Sen, efter typ 45-50 sekunder fälldes fallskärmen ut och det var som att någon drog i bromsen, kameramannen försvann snabbt som tusan och allt blev tyst och nu kunde vi både prata med varann och verkligen kolla in utsikten ordentligt! 
Och samma sak här, jag var inte rädd en endaste sekund! Inte ens för höjden eller någonting utan jag bara stornjöt av att sväva runt och kolla på allt. 
Sen landade vi, helt levande och alla kroppsdelar på plats. 
Och jag tackade för det bästa jag gjort i mitt liv!
Aldrig i mitt liv hade jag seriöst trott att jag faktiskt skulle våga göra det. För lite småtaggad har jag ändå varit ett tag, sen träffade jag Frida som var astaggad och ja, hokus pokus och simsalabim så hade jag råkat boka in oss båda. Så med hjärtat i halsgropen åkte vi till flygplatsen och fick fylla i formulär som pretty much sa "jag godkänner att jag kan dö ifall minsta lilla går fel och vill hoppa iallafall"
Ni kan gissa hur många grader nervösare när jag läste ordet "death"... Men jag skrev under och sedan var allt påriktigt.
Vi blev uppdelade i två grupper (jag och Frida var tack och lov i samma!) och blev presenterade för våra hoppare (vet ej vad de kallas?? Hehe..) och jag för min kameraman. Så, när vi hade snackat med dem och fått på våra dräkter så var det raka vägen mot flygplanet.... Ojojoj vad min mage burrade av nervositet här (positiv nervositet). Då lägger min hoppare handen på min axel och säger bakom ett lite retsamt leende "no need to hurry, we're gonna enter The plan last.....but we're going to leave it first" *retasammare leende* och mitt hjärta började slå kanske två extra slag i sekunden ungefär. "Herregud, jag ska hoppa först!!!!"....
Sen tillslut nådde vi vår höjd, ca 4,5km och dörren bredvid mig öppnades och där, i samma sekund som dörren öppnades återkom paniken som faktiskt lyckats vara rätt kontrollerad. För nu låg hela världen nedanför för mig knappt 10cm från mitt vänstra ben...
Men jag känner mig ändå trygg för jag är hårt fastspänd på min hoppare så när han säger "swing your legs over The edge" känns det, trots paniken och rädslan, inte alls särskilt dumt att flytta halva min kropp ut i luften..
...lutar huvudet bakom som jag blivit tillsagd, blundar, fokuserar på att andas och tänker "oh My god, ska jag verkligen göra detta?!..." Jag känner hur han börjar gunga framåt....och bakåt... "Fan jag måste kolla! Jag kan inte blunda när det händer! Jag ska inte missa något!" ....och framåt och hopp!
Sedan faller vi. I 200km/h tror jag bestämt att de förklarade för oss. Och vet ni vad? Så fort vi hade hoppat så var jag inte det minsta lilla rädd utan bara njöt till tusen!
Hade funderat länge på vad jag skulle skriva på armarna. Hade tänkt skriva "hej pappa" men när han skrev dagen innan "om du gör det så gör jag det" så var det rätt självklart vad jag skulle skriva: DIN TUR PAPPA
Det var faktiskt väldigt kul att ha en kameraman att kolla på också och försöka spexa lite (så bra det går när kinder och händer fladdrar åt alla håll) för att få kul bilder.
Men självklart var utsikten helt otrolig att kolla på också!
Det var verkligen så fantastiskt kul och JA! Jag skulle lätt göra det igen!
Kommentarer
Trackback
