Nya Zeeland: sista biten
Vår tid i Nya Zeeland tillsammans börjar lida mot sitt slut och snart är jag och Frida ensamma och tillbaka i Australien. Men inte än! För än finns det tid kvar och lite saker att berätta..
Har inte mycket mer att säga än att det var väldigt väldigt häftigt! ..och fint såklart (som typ allt)
...ett hål rakt ner i marken!! Woooooow
Dock var det bara trappor men rätt coolt ändå tyckte jag. (Och trångt) 
Sen var vi på stranden som var liten men mysig. Vi satte oss på stenarna och bara njöt. ...eller, jag njöt iallafall, om de andra gjorde det eller inte kan jag inte uttala mig om, men de såg ut att njuta iallafall.
Sen ristade jag in mina initialer. Hårt och djupt så nu hoppas jag att det sitter där! 
Ser ni också ett ansikte?
Kolla så fin han var! (Och är fortfarande för vi har inte pyntat av honom)
En sten åt upp mig....
...och en klättrade vi upp på.
Dock utan alla hus och sånt, men berget är det samma så det var väldigt coolt. Mt.sunday heter det påriktigt. Här tappades även vår bilnyckel i floden!!!!!!!! Tur att den inte var djup (dock väldigt väääääldigt ström) så det gick att gå ut och plocka upp den, men en stunds panik drabbades vi av. 
Uppe på Klippan var utsikten, inte helt förvånande, fantastiskt makalöst fin.
Ja alltså ni ser ju själva. Otrooooooligt coolt ställe! Wow wow wow.
Dunedin var vi som sagt i och där besökte vi den fantastiska stranden vid namn tunnelbeach:
Har inte mycket mer att säga än att det var väldigt väldigt häftigt! ..och fint såklart (som typ allt)
Dessa vyer var det första vi blev presenterade för, sen blev det lite spännande när vi såg vägen vi skulle ta för att komma ner på själva stranden...
...ett hål rakt ner i marken!! Woooooow
Sen var vi på stranden som var liten men mysig. Vi satte oss på stenarna och bara njöt. ...eller, jag njöt iallafall, om de andra gjorde det eller inte kan jag inte uttala mig om, men de såg ut att njuta iallafall.
Sen blev det alla hjärtans dag och vi pyntade Allan så han blev finare än någonsin och så åkte vi runt och spred kärlek till alla vi mötte. Fint tycker jag.
Kolla så fin han var! (Och är fortfarande för vi har inte pyntat av honom)
Vi gjorde ett stopp och kollade in drakäggsstenarna. Moeraki boulders tror jag att de hette egentligen. Och detta är alltså pretty much helt runda stenar! Wow
En sten åt upp mig....
Sen rullade vi vidare, sov en stund och sen besökte vi....Edoras!
Efter denna snabba vistelse så åkte vi vidare mot Castle Hill, och detta ställe kan jag lova att jag hade utan problem kunnat spendera en hel dag på. Tänk er typ som en stenskog med stora fina stenar ööööverallt där man bara kan springa runt och klättra där man vågar och ja, bara ha fantastiskt kul och det finns sååååå mycket att se!! Vi såg knappt en tredje del skulle jag säga. Åh vilket ställe!
Ja alltså ni ser ju själva. Otrooooooligt coolt ställe! Wow wow wow.
Sen hände något som jag sett framemot väldigt länge. En händelse som inte finns på bild men som gjorde mig glad ända in i själen. Igår kväll så fick jag krama om Elin och Adam och för första gången på snart tre månader se bekanta ansikten från mitt hem. Vilken fantastiskt härlig känsla det var. ...och väldigt märklig. Så ikväll är en middag givetvis planerad.
Just nu sitter vi och har, under de senaste timmarna suttit och desperat försökt planera vår sista tid här. Boende i Wellington var lite svårt, men fixat (det blir dock första gången på tre månader som jag och Frida inte kommer sova i samma rum ens...känns lite jobbigt och tråkigt) och buss och färja ska fixat inom den närmaste framtiden. Möjligen lunch först, det får vi se. Det var allt för nu iallafall, hare!
Kommentarer
Trackback
