Alldelens nyss så skulle jag springa ner till banken och banka in pengar (Vad säger man egentligen?) så jag skyndade mig, jag sprang faktiskt påriktigt. När jag kommer fram till banken och ska ta fram mitt kort och de 20 punden som jag hade i fickan så upptäcker jag till min fasa att de inte längre är där! Jag har alltså tappat dem.. 

Jag tänkte en massa dumma ord och sedan började jag gå hem igen och bad samtidigt böner om att jag skulle hitta kortet och pengen. Kortet hittade jag rätt snabbt (Hallelujah!) jag fortsätter gå och ser en man böja sig ner några meter framför mig och plocka upp min peng. Innan jag hann fundera på saken så hörde jag min egen röst säga "Did you just find 20pound?" och mannen som bär lite trasiga och smutsiga kläder vänder sig om och ger mig, utan ett ord, pengarna. Jag tackar så mycket och skyndar vidare. 

I samma ögonblick som jag rundar hörnet ser jag hur han böjer sig ner, ungefär som en fotbollsspelare när han är trött, och mina tankar börjar snurra. Mannen såg inte särskilt rik ut, han såg inte ut att ha mycket, han blev ledsen när jag sa att pengen var min men ändå gav han mig den. Tänk om jag tog tillbaka pengen från någon som verkligen behövde den? Jag funderade fram och tillbaka på hur jag skulle göra, men jag bestämde mig för att gå tillbaka och fråga om han möjligtvis hade växel så att vi kunde dela på den. Så det gjorde jag. Jag gick tillbaka och fann mannen i samma ihopsjukna position. Jag frågade om han hade någon växel, det hade han inte. Tankarna snurrade igen, jag behöver ju den här pengen, men han kanske behöver den mer? Jag kan väl inte fråga om hela hans liv? Vem borde få den? Den är ju faktiskt min.. Men ändå.. 
Jag beslöt att göra ännu ett försök att dela på pengen och frågade om han var påväg någonstans. Det var han inte. Jag bad honom då att stanna där så skulle jag skynda mig att lägga in pengarna på banken och så skulle han få tillbaka det jag ej behövde. Mannen log och sa att det kunde han göra. 

Jag skyndade mig allt jag kunde till banken (denna gång med händerna i fickorna dock) väl där så var det självklart en lång kö... men det blev min tur och jag skyndade sedan tillbaka till platsen där jag hoppades att han fortfarande skulle stå.. 

...men det gjorde han inte. Nu kanske ni tror att jag skulle bli glad för det? Jag fick ju behålla hela pengen själv, och visst det är sant, men är verkligen inte glad.. Jag hoppas verkligen att han får ett bra liv!