Eller ännu mer korrekt, jobbig vecka. Jag kan inte minnas när en vecka senast gått såhär sakta. Det känns som hur länge sedan som helst sen jag var i Sverige och ändå är det bara en vecka sedan jag for. En vecka, det känns som två, minst! Jag vet inte varför den har gått så sakta, kanske för att den har varit just jobbig. Jag har varit sjuk, trött, jobbat och längtat hem. Längtat hem, det är vad jag har gjort mest denna vecka även fast jag just var hemma.. 

Jag längtar i skrivande stund också, längtar och saknar. Det är som att mitt inre skriker för att det känns så tomt att inte vara hemma. Hemma. Min familj. Mina vänner. Albin. Allt. Jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna sakna lilla skit Skellefteå så mycket som jag gör just nu. Det är känns så tomt i mig på något sätt. Det har aldrig känts såhär sen jag flyttade hit, inte på det här sättet. Jag har haft hemlängtan men inte såhär mycket. Jag brukar känna mig som hemma i London, veckorna brukar gå fort och jag hade alltid något att se framemot som var rätt nära till. 

Ni minns kanske min "ramsa" som jag nämnde några gånger då och då när jag hade lite hemlängtan? "Om en vecka är det.... och sen är det en vecka tills.... och när vi kommer hem är det en vecka tills jag ska hem!" Jag tror jag måste hitta mig en ny sådan ramsa, för den gjorde det enklare när det var jobbigt, jag skulle behöva en sån nu men det har jag inte. Jag längtar till en sak men den är imorgon, då vi ska och se parolympics och när det har varit är det "bara" en månad tills pappa och David kommer... funkar inte riktigt lika bra, jag behöver tänka veckor. 

Jag kände att jag var tvungen att skriva detta, för att få skriva av mig för just nu är det allt som snurrar runt i min skalle. Jag känner mig som så ensam. Igår var jag glad när vi var ute men så fort jag hade sagt hejdå och skulle vänta på bussen så kände jag hur det högg till i hjärtan och jag var verkligen tvungen att ta mig samman för att inte bryta ihop bland alla människor... Det slutade med att jag var tvungen att ringa min mamma för att få höra en bekant röst och under en liten stund kunna låtsas att jag var ute i Skellefteå och skulle ringa och be mamma hämta mig,bara det att nu fick jag be henne att istället prata med mig under min bussresa hem. Då kändes det lite bättre.

 

Ibland tänker jag att jag har gjort ett misstag som flyttade hit så snabbt. Jag hade trots allt bara just fyllt 18 och flyttade helt ensam till en stor stad i ett annat land. Jag börjar förstå alla de som säger "oh my god you're like a baby!" när jag säger att jag är 18. Oftast känner jag mig inte som det, men ibland känner jag att jag är verkligen egentligen för liten för det här, det här är för stort för mig att göra själv. Det skulle ha varit en annan sak om jag hade flyttat med en kompis och bodde med den, då hade jag inte varit ensam på samma sätt som jag är nu. 

Men tiden går fort ändå, det är trots allt ändå så att om tio dagar ganska exakt så har jag varit här i 3 månader, en fjärdedel av min tid och då behöver jag bara klara mig igenom 3 till sen får jag komma hem igen och då är det mindre än halva tiden kvar. Det känns konstigt att prata som att jag längtar tills det är över även fast jag gör det till en viss del, men det är ju inte så att jag kommer sitta och bara längta tills jag får komma hem utan jag kommer ju göra saker under tiden, ta vara på tiden. Annars kan jag ju lika bra flytta hem redan nu. Men det vill jag inte, för jag är inte klar här. Inte än... 

Några av alla jag saknar ♥!