♥
Som ni säkert förstod av inläggen nedan så har min farmor dött. Hon dog inatt..
Alla som känner mig vet hur viktig och speciell min farmor var för mig. Hon var den som alltid, och då menar jag alltid, fick mig glad och på andra tankar. Den som alltid stöttat mig och som sett på mig som om jag vore en diamant. Hon var min förebild, min inspiration, hon var den äldre versionen av mig. Tanken på att jag inte kommer få prata med henne igen, aldrig mer lyssna på henne eller höra henne skratta är för omöjlig och för hemsk att ens tänka på. Jag önskar hela tiden att jag ska vakna och att det ska visa sig att det bara är en dröm, men jag vet väl att det inte är en dröm, det är verklighet.
Det är så hemskt att jag inte fick vara där och att jag inte är där just nu. Jag är på andra sidan jorden, ensam. Det är tur att pappa och David kommer om bara fyra dagar, annars vet jag nog inte vad jag skulle ta mig till...
Jag är glad att jag hann träffa henne när jag var hemma, att jag fick prata med henne en sista gång. Vi pratade om livet och hon sa att hon var så glad och stolt över mig som gör det jag gör och att jag är i London. Jag är glad att jag fick höra henne säga det, det får mig ändå att känna mig lite bättre att jag är här trots att jag verkligen önskar att jag var hemma. Det får mig att vilja fortsätta göra London till en bra tid och inte gräva ner mig i sorgen. Jag förstod att hon skulle dö igår, även om jag inte ville eller vågade tänka tanken men jag ville inte stanna hemma för det är precis som mamma sa just innan jag gick ut igår "farmor hade velat att du var ute och dansade ikväll", för det hade hon. Det gör det lite lättre även fast det är långt ifrån lätt just nu..
Jag är också väldigt tacksam för min familj här just nu, att de är så förstående och stöttande. Det betyder verkligen mycket för mig just nu.
Alla som känner mig vet hur viktig och speciell min farmor var för mig. Hon var den som alltid, och då menar jag alltid, fick mig glad och på andra tankar. Den som alltid stöttat mig och som sett på mig som om jag vore en diamant. Hon var min förebild, min inspiration, hon var den äldre versionen av mig. Tanken på att jag inte kommer få prata med henne igen, aldrig mer lyssna på henne eller höra henne skratta är för omöjlig och för hemsk att ens tänka på. Jag önskar hela tiden att jag ska vakna och att det ska visa sig att det bara är en dröm, men jag vet väl att det inte är en dröm, det är verklighet.
Det är så hemskt att jag inte fick vara där och att jag inte är där just nu. Jag är på andra sidan jorden, ensam. Det är tur att pappa och David kommer om bara fyra dagar, annars vet jag nog inte vad jag skulle ta mig till...
Jag är glad att jag hann träffa henne när jag var hemma, att jag fick prata med henne en sista gång. Vi pratade om livet och hon sa att hon var så glad och stolt över mig som gör det jag gör och att jag är i London. Jag är glad att jag fick höra henne säga det, det får mig ändå att känna mig lite bättre att jag är här trots att jag verkligen önskar att jag var hemma. Det får mig att vilja fortsätta göra London till en bra tid och inte gräva ner mig i sorgen. Jag förstod att hon skulle dö igår, även om jag inte ville eller vågade tänka tanken men jag ville inte stanna hemma för det är precis som mamma sa just innan jag gick ut igår "farmor hade velat att du var ute och dansade ikväll", för det hade hon. Det gör det lite lättre även fast det är långt ifrån lätt just nu..
Jag är också väldigt tacksam för min familj här just nu, att de är så förstående och stöttande. Det betyder verkligen mycket för mig just nu.
Det är hemskt att jag under loppet av fem månader har förlorat mina två farföräldrar. Två begravningar på fem månader.. Ingen farmor, ingen farfar. Vem ska jag nu hälsa på under min hållektioner? Vem ska jag nu prata naglar med? Vem? Ingen. För hon finns inte längre. Bara i mitt hjärta och mitt minne♥
Kommentarer
Trackback
