Nu är det påriktigt. Jag har sett det själv, hon är verkligen borta. 
Jag kan fortfarande inte förstå det, någonstans så tror jag fortfarande att
hon ska finnas i huset på Sunnanå och att jag kan fara dit och hälsa på. 
Fast jag fick se igår att det gör hon inte, det är tomt och tyst.

Jag sa förut att min farmor var min förebild för jag har verkligen sett upp
till henne de senaste åren sedan jag insåg hur lika vi faktiskt var.
Så nu är det som upp till mig att bevara minnet av henne i mig och 
leva "som hon har lärt mig" och minnas henne genom det.

Jag älskar dig farmor! Vila i frid. ♥