Minns ni när jag skrev för typ en vecka sedan att jag skulle gråta krokodil tårar om jag missade scandinavia comes to london och att jag hoppades så att mitt liv skulle tillåta att jag kunde få fara? Minns ni det? 

Mitt liv kommer inte tillåta det och ja, jag kommer gråta krokodiltårar men av en annan anledning. Den som tänker snabbt nu förstår att jag kommer vara hemma i Sverige då pga begravning. Så Sverige, Skellefteå - Vi ses om 17 dagar... 

Jag är så ledsen och så arg av alla anledningar. Först och främst såklart för att min farmor är borta och att jag inte ens fick vara där med henne och att jag nu aldrig mera kommer få träffa henne. Sen för att jag mest troligt inte ens kommer få se henne en sista gång... det är allt jag önskar just nu faktiskt, att jag ska få se henne en sista gång, men det förstår jag med att jag inte kommer... 17 dagar är rätt länge för en död människas kropp... 

Sen är jag också arg för att jag måste fara hem, jag vill inte hem egentligen, men det finns verkligen inget annat alternativ men jag är arg att jag behöver fara hem när jag egentligen vill stanna här och att allting ska vara som det var. Makes sence? Det är väldigt mycket dubbel moral i det hela egentligen kanske? Jag vet inte, men som sagt det finns verkligen inget annat alternativ än att jag kommer hem. Jag skulle ångra mig varje dag i hela mitt liv om jag inte gjorde det. Så ja, nu är det nästan bara att börja packa väskan och vara glad över att jag kommer tillbaka sen igen, det är innebär liksom inte att min tid i London är över för gott. Det innebär bara att jag missar scandinavia comes to London, och en natt med drinkar och massa dans betyder ingenting jämfört med vad min farmor gjorde!♥