Jag är inne i en period när jag har hemlängtan, och en ganska "stor" sådan. Med andra ord längtar jag hem väldigt väldigt mycket just nu... Denna hemlängtan är även väldigt annars än tidigare, den är värre. Jag har gått runt med en klump i hjärtat i närmare två veckor tror jag, mer eller mindre (för ja, jag hade den även när Albin var här) och ibland märks den mer och ibland märks den mindre. Det gör liksom ont i mig på något sätt och även fast jag har det jätte bra här så kan jag ändå inte känna mig helt glad, inte hela tiden. 

Det är kanske inte så konstigt egentligen, jag har ändå varit här i snart 5 månader. 5 månader utan min familj och mina vänner och det känns.. Kanske blir det dessutom lite värre av att jag får se min familj här hela dagarna och se hur fin och glad familj de är och veta att min familj är flera flera mil bort. För hur fin och bra och snäll min familj här än är så kan de inte bli samma som min familj hemma. 

Sen tror jag att det hela blir ännu lite värre av att det börjar gå upp för mig mer och mer att min farmor är död och det gör att jag blir så rädd att jag ska förlora någon mer under tiden jag är här, för tro mig, det var bland det jobbigaste jag varit med om! Att veta att min farmor var sjuk och att jag inte ens kunde vara där. Att jag dessutom skulle få nöja mig med bara 4 dagar med min familj efter den händelsen tills jag blev ensam och långt bort igen räckte inte så långt. Det jag menar är att jag är livrädd att behöva gå igenom något sånt igen, att förlora någon under tiden jag bor här. Det behöver inte vara att någon dör egentligen, det kan vara att förlora en vän eller vad som helst, och jag tror att det påverkar min hemlängtan för jag tänker mer på alla hemma och på allting som jag missar. 

Även fast folk säger till mig ibland "du missar inget" så stämmer ju inte det, jag missar massor! Jag kanske inte missar något stort men jag missar massa promenader med Sofia och Elin, jag missar massa bussfärder och pratstunder med Sofie, jag missar massa middagar med min familj och ja.. ni förstår, jag missar en massa små saker och det känns så sjukt jobbigt! 

Så jag ska vara helt ärlig här och nu och säga att jag funderar på att stanna hemma när jag åker hem i jul och inte åka tillbaka igen. Självklart har jag inte bestämt det än men om det ska fortsätta kännas såhär så kommer jag inte klara det. För inte nog med att det är jobbigt för mig själv så gör det ju dessutom att jag inte kan göra mitt jobb så bra som jag vill och jag kan inte vara så rolig som jag önskar för barnen. Jag hoppas att det ska kännas bättre så att jag inte ska behöva det för jag skulle känna mig så besviken på mig själv som inte klarade det men samtidigt så måste jag ju göra det som är bäst för mig och mitt välmående. 

Men till jul stannar jag, det är det inget att fundera över. Det är trots allt ganska exakt bara 6 veckor tills jag kommer hem så det borde jag ju klara och förhoppningsvis känns allt bättre innan dess men om inte så får jag vara stolt över att jag klarade mig i lite över ett halvår.