Om exakt fem veckor är det knappt 45 minuter kvar tills jag landar i London, för gott (nästan). Medans resten av skellefteås befolkning går  och längtar och väntar på sommaren väntar jag på vad som (förhoppningsvis) kommer bli den största upplevelsen i mitt liv (hittills iallafall) Självklart känns det bra och kul, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes ledsamt och jobbigt också... 

Att missa hela  svenska sommaren (förutom sista helgen) Allt som jag brukar göra och se fram emot byter jag bort mot något som jag inte har en aning om hur det är och alla människor i mitt liv som jag skulle ha umgåtts med och upplevt saker med i sommar byts bort mot människor jag aldrig träffat. Tråkigt, ledsamt men spännande.

Självklart gäller detta för hela året men sommaren känns värst, det är den som är speciell och som alla längtar till. Hade jag fått välja hade jag stannat hemma i sommar men den makten har jag inte. Jag får vara glad att jag får komma hem en vecka i slutet på augusti och glad över vad jag kommer få vara med om där. Ibland känns allt bra, ibland känns allt jobbigt. Men det är väl inte så konstigt egentligen? Om man ska lämna sitt hem, sin skola och sina vänner ett år så tycker jag att det vore konstigare om jag inte tvekade och inte tyckte att det kändes lite jobbigt.

Så om fem veckor, om fem veckor har det börjat. Om fem veckor har jag packat ner halva mitt liv i en resväska och satt mig på ett flyg till England på egen hand, undrar när jag verkligen ska förstå att det är påriktigt?