Som ni redan vet så gillar jag verkligen gamla bilder. Bilder över huvudtaget men bilder då jag var riktigt liten är som ännu mer speciella. Det enda dåliga är att jag ofta kan få en klump i hjärtat när jag ser dem för jag börjar längta hem. Jag tror att det blir så för att jag ser mig själv liten och trygg bredvid mina föräldrar (eller i mina föräldrars närhet) och då känner plötsligt mycket mer otrygg där jag är nu. Förstår ni hur jag menar? 

Det blir som att min ensamhet här blir extra tydlig. Det kan även räcka med att se en bild från bara ett år tillbaka, även om det oftast inte ger riktigt samma effekt men så länge bilden är tagen i ett sammanhang där min familj var närvarande så får jag mer eller mindre en längtan efter tryggheten hos min familj. 

Jag har aldrig tidigare förstått hur mycket min familj faktiskt betyder för mig, mina vänner också men det är på ett annat sätt. Jag har alltid vetat att jag älskar dem och blablabla men tryggheten som jag pratar om (vet inte riktigt hur jag ska förklara den) har jag aldrig vetat av förut. Den upptäckte jag först när jag flyttade. 

Jag ser så oerhört mycket framemot att få komma hem och träffa min familj att jag nästan gråter nu bara vid tanken på det, men samtidigt är jag väldigt rädd också. Jag är rädd för att åka tillbaka, rädd för att lämna dem igen. För det är såhär, jag har det jätte bra i London och jag trivs verkligen! Men, jag börjar känna mig lite less. Inte på London utan på livet som au pair. Missförstå mig inte, det är fortfarande jätte kul, oftast. Barnen är fortfarande världens finaste och allting men det börjar kännas att jag har gjort detta i snart ett halvår och jag känner att jag snart börjar känna mig färdig. Som sagt, inte färdig med London (det tror jag aldrig att jag kommer bli!) men färdig med livet som au pair. Därför känns det lite hemskt att fara hem och sen veta att jag ska tillbaka när jag inte riktigt vet om jag vill fortsätta. Fast det tror jag egentligen att jag vill, har jag hunnit såhär långt kan jag ju inte sluta nu! Men det är ändå en liten jobbig känsla och det är väldigt frestande att säga att jag vill åka hem. Men precis som senast då jag hade dessa tankar, att åka hem för gott, så kan det ju bli bättre så jag tar inga beslut ännu utan jag åker hem och kommer sedan tillbaka till London och så får vi se hur allting känns då!