Jag känner paniken, tiden bara rinner och jag kan inget göra för att stoppa den. Och när alla som förut ville hjälpa bara vänder sig bort kan jag inte heller något göra. Bara undra vad jag gjort för fel. Allting går för fort, jag hinner inte med, jag hinner inte tänka. Jag vet inte hur jag ska tänka. Det är sånna gånger jag saknar en person. En person som jag inte visste namnet på men som jag ändå kände. Träffades ibland. Skickade bara sms "hej, stan klockan 4?" inga lögner, inget påhittat, inget svårt, bara ärlighet. Sen försvann han, bara borta. Jag fick inte längre några sms, inte heller några svar på mina. Det är snart ett år sedan. Kanske är han utomlands? Kanske i en annan stad? Kanske på flykt? Kanske är han kvar men vill inte veta av mig? Han sa aldrig vars han for, eller varför. Inte ett hejdå. Bara tomhet.
Jag kände honom inte ens, jag visste inte vad han hette eller vars han bodde. Jag visste ingenting. Ändå saknar jag han och jag slutar aldrig hoppas att jag ska få ett sms med tid och plats och så får vi ses. Men jag vet att det inte kommer hända och jag har vant mig. Men ibland får man drömma..