Nu känns det sådär konstigt igen, som det kan göra ibland. Jag är glad, jag är lycklig, men det är som att nånting saknas och jag kan inte komma på vad. Det är nånting som inte känns rätt, jag känner mig inte lika "levande" som förr. Då var allting som bara perfekt, allting bara flöt fram och allting var bara berkymmer fritt och fick mig att känna mig mer levande än jag någonsin känt mig. Inga problem fanns och det som egentligen var problem var bara spännande. Jag var stark, okrossbar och hade allt jag behöver. Det har jag egentligen nu med, men det är nånting som saknas, jag känner mig fastbunden, eller hindrad, hindrad att göra vad jag vill, att leva som jag vill. Men av vad? mig själv? han? hon? den? det? dom? alla? allt?
Det är som att mitt nuvande liv inte passar mig, som om det inte är jag, men jag har ju valt detta. Eller har jag? Det är ju ingen som har valt det åt mig. Det är jag själv. Så varför känns det så fel då? Jag vet inte..
Jag borde göra nåt åt saken, men jag vet inte vad jag kan göra. Jag känner mig maktlös, förut hade jag all makt i världen, jag ägde mig själv. Vem äger mig nu? Jag egentligen, men jag känner det inte.
Det kände jag förr, då mådde jag bra. Konstigt egentligen eftersom att det slutade dåligt, att leva som jag gjorde. Det gick snett, det gick utför, och ändå var det då jag mådde bra. Nu när jag är säker och allt är bra, då mår jag dåligt. Jag vet precis vad jag gjorde annorlunda motför nu, jag vet precis hur allt var och hur allt är.
Jag antar att jag vill ha både och, men man kan inte få allt. Jag är nöjd, det är jag. Varför skulle jag inte vara det?
Jag har allt jag behöver men är ändå inte nöjd. Jag ska inte vara bortskämd.
Det är bara att inse att jag kan inte både vara och inte vara, ha och inte ha, bara att inse och vänja mig vid mina val, om inte, så måste jag släppa taget och välja det andra. Jag kan inte ha allt. 
Vissa val, som först kändes rätt men som jag nu önskar att jag kunde ändra, jag kan inte göra något åt det. 
Le och vara glad och hoppas på det bästa, funkar inte det. Då är det bara att ta slaget, man kan inte få allt.
Jag vill bli bättre, jag vill va bra. Jag ska försöka, men att jag någonsin kommer känna som då, det kommer inte ske. Jag kommer inte kunna känna precis som då med de valen jag gjort. Det var ett kapitel i mitt liv, inte hela mitt liv. Nu får jag helt enkelt hoppas att detta kapitel blir lika bra som det förra, jag måste bara ge det tid, så som jag gav det andra tid. Ge det tid, försöka, kämpa och hoppas på det bästa.   
Jag får helt enkelt jobba på att få mitt nuvande liv att kännas lika levande. Starting now.


fin sång