Jag kommer cyklade och ser min pappa ute och vandrar iklädd (håll i hatten nu) morgonrock och gympaskor. Det såg rent för gräsligt, roligt, onaturligt och kväljande ut på samma gång och jag blir tvungen att slänga ur mig:
Men hur du ser ut!
Pappa vänder sig om, ser lite sårad, förvirrad och bortkommen ut. Han granskar mig en aning och slänger sedan ur sig:
Ska du säga!

Jahapp, där fick jag så jag teg kan man lugnt säga. Trevligt välkomnande, men jag får väl skylla mig själv antar jag. Nu ska jag iallafall vandra och träffa Simon en stund. Ha en trevligt kväll!