Ligger och kollar på massa bilder, mer eller mindre gamla. Plötsligt inser jag hur mycket jag saknar något, eller kanske ännu mer någon. En vän, som jag bara lät vandra iväg, utan att riktigt uppmärksamma vad jag gjorde...
Jag lät dig gå, jag lät mig gå. Hade jag vetat bättre hade jag aldrig låtit det ske. Hade jag insett detta tidigare hade jag försökt att rädda det som räddas kunde, nu finns det nog tyvärr inte mycket jag kan göra. Bara face the fact och inse att vissa vänner kanske inte är menade att hålla livet ut..

Det konstiga är att jag aldrig heller riktigt förstod vad du betydde för mig, ska man förstå det först när det inte finns nånting att göra? eller? Jag kan också undra om du tänker såhär, skulle du vilja ha det som förr? eller är du nöjd med tillvaron? Tror tyvärr på det senare alternativet, eftersom att det är det du utstrålar när jag ser dig...För nu när jag tänker på det, varför hälsar vi knappt ens? varför? För 6 månader sen så blomstrade vi ju rent utsagt, lagom till sommaren, vi bråkade ju inte heller, inget dåligt, vi bara gled iväg. Jag saknar dig iallafall, och det kommer jag fortsätta med, men tack för tiden.