Jag fruktade lite för den här dagen då jag har väldigt svårt att uttrycka mig om just kärlek, men jag gör ett försök..

Vad är kärlek för mig? Rent ärligt så hatar jag kärlek! Jag tror inte på kärleken, jag har liksom inte fått den bevisad kan man säga. Jag har helt enkelt svårt för det. Jag vet inte hur man älskar då jag aldrig har älskat nån. Jag kan inte säga "jag älskar dig" till min mamma för att jag har problem med att få orden ur munnen. På senare dar finns det faktiskt tre stycken som jag faktiskt kan säga jag älskar dig till och det verkligen känns bra att säga det! Men back to subject.. 

Själva kärleken för mig, när jag hör ordet kärlek så är ju min absolut första tanke tjej+kille (eller ja tjej+tjej eller kille+kille om så är fallet) och det är nog faktiskt, ja det värsta som finns för mig. Missförstå mig inte nu, det är egentligen inte kärleken jag avskyr (oj vad det lät som att jag sa emot mig själv, men jag ska försöka förklara) utan det jag hatar är var kärleken gör med mig och hur det påverkar mig. Jag avskyr mig själv när jag är kär (även om jag inte kallar det för kär, men) anledningen är att jag blir så sårbar och därför helt enkelt såras. Jag har liksom svårt för kärlek på det sättet, det är liksom ingen bra matchmaking på det viset. Men nu får jag mig själv att framstå som en som går runt och hatar och allting, men så är det inte heller. 

Ursh vad jag gjorde detta svårt för mig själv, jag skulle inte kalla mig för en som är okärleksfull (vad andra skulle säga får ni fråga dom) för jag skulle ändå påstå att jag trots min rädsla, där har vi det tror jag! Jag är rädd för kärleken! Eftersom att det i mina ögon är en sån sjukt stor känsla/sak eller vad man vill kalla det. Helt sjukt stor så jag vet inte riktigt vad, och den bär med sig mycket, både gott och ont. För på samma sätt som kärleken kan göra mig så sjukt glad så kan den lika fort såra mig lika djupt som det djupaste av skärsår. Därför är jag rädd, jag är rädd när jag är sårbar, för jag vill inte vara sårad. Men jag vill ha den glada känslan (som de flesta andra säkert) men tyvärr tar rädslan över numera då jag oftast landat öga mot öga mot just min rädsla. 

Men det är nånting jag lär mig, just precis nu, att övervinna rädslan. För om jag inte ens skulle våga ge det ett försök någonsin mer så skulle jag ju stå helt still, och så vill jag ju inte heller ha det. Jag lär mig helt enkelt.

Jag kan inte heller ljuga om att jag faktiskt gillar när jag känner hjärtat dunka lite extra och känna alla sånna där små saker som man inte tänker på om man faktiskt inte känner dom.