Dag 02 - Min första kärlek
Jag tycker att den här delen är väldigt svår, för jag vet inte riktigt hur jag ska tänka liksom. Liksom vad räknas som första kärleken? Jag antar att alla tänker olika på den. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag på riktigt har varit kär i nån. Har liksom väldigt svårt att bli kär. Jag har lätt att falla och bli intresserad, men att det sedan ska växa sig stort och hålla, det är svårare. Men jag kallade det iallafall att jag var kär i en kille när jag var 11, 12 år.
Dock så var jag en feg liten skit som inte visste mycket om livet, så jag vågade aldrig erkänna att jag var kär i honom, trots att han sagt till mig att han var kär i mig så kunde jag inte få fram ett endaste litet ljud om att jag gillade honom också. Helt idiotiskt och därmed rann det liksom ur sanden. Men den lilla "romansen" eller vad man ska säga höll ändå i sig i nära ett år. Vi var med varann och massa sånt, det var bara ingen som tog steget och frågade chans helt enkelt. Men jag gillade honom riktigt riktigt mycket, och det fortsatte jag göra ett bra tag efter att det "tagit slut". Så nog skulle jag kunna kalla honom för min första kärlek.
Och om inte han räknas, nej då har jag nog inte upplevt första kärleken än. Men jag räknar honom som det, för det är lite lustigt, för att om jag verkligen städar och rotar mig in, långt tillbaka i mitt hjärta så kan jag faktiskt hitta små överblivna känslor för honom, sånt som lämnades kvar och som jag tror alltid kommer ligga där, på botten av mitt hjärta. Även om jag inte känner någonting alls för honom så finns han som ändå kvar, men bara som ett minne. Ett fint minne, men som aldrig kommer bli nåt mer än ett minne, och det är precis så jag vill ha det.
HAHA, jävlar vad jag kände mig djup och poetisk där i slutet, men aja. Det må va. Min första kärlek iallafall, undan håller namn och ansiktet för att det inte ska bli alltför personligt och allt, de som vet, de vet och de som inte vet vem det är har inte heller rätt att veta, så är det bara.
Kommentarer
Trackback
