Tid. Tid. Tid. Tid. Nu är jag och tiden tillbaka igen. Varje dag drabbas jag i genomsnitt tre gånger av en mindre panik för hur snabbt tiden går. För inte allt för länge sedan så ville jag inget hellre än att tiden skulle gå snabbt men man måste vara försiktig med vad man önskar för just nu så rusar den iväg en aning för snabbt. 

Jag har en tids-dikt igen, ni vet som jag hade i somras när jag längtade hem? "Om en vecka kommer Jonas och när han har farit är det en vecka..." osv. Jag har en sådan igen, visserligen med två veckors mellanrum mellan händelserna och det "värsta" börjar visserligen inte förrän i mars, men ändå! Jag får panik. Det är så mycket som ska hinnas med, tack och lov känns det som att det kommer göra det, jobbigt vore ju annars.. 

Min panik består väl egentligen av att jag kommer behöva ta farväl till allting här, mina barn som känns som mina egna, min familj här som stöttat mig så mycket, mina vänner som förgyllt/förgyller och staden som lärt mig så mycket. Det går inte att sätta ord på hur jobbigt det känns. Idag när vi åt middag, allihopa, så kollade jag på dem och var tvungen att hålla emot tårarna som jag kände började bränna bakom ögonlocken vid tanken på att jag ska säga hejdå om inte allt för länge. Sedan verkar det dessutom som att mitt avsked kommer bli mycket snabbare än vad jag hade tänkt eftersom att en utlandsresa är halv planerad, vilket känns jätte kul även fast det isåfall skulle innebära ca 9-10 timmar i Skellefteå innan jag far igen, men det är ju för en kul sak! 

Aja, det är inte helt bestämt ännu men jag hoppas att det kan bli av, även fast det gör att jag kommer behöva åka lite tidigare än jag hade tänkt (en dag, eller en natt egentligen) men vad tusan, jag får väl tänka att jag gör det som ett plåster "snabbt och "smärtfritt"" Eller hur är det? NÅJA! Nog om det, vi får se hur allting blir och oavsett vad så kommer det att bli bra. Jag ska bara se till att njuta av mina sista 4 månader till fullo så att allt blir så bra som det bara kan bli.