Om bara tre små ynka dagar är min mamma i London! Hos mig. Nästan. I samma stad iallafall. Och jag längtar ihjäl mig! Jag misstänker att jag kommer gråta en liten glädje tår eller två i samma ögonblick som mina ögon faller på den underbara vackra varelsen, garanterat. Jag skulle ju nästan kunna gråta redan nu så. Alla som har flyttat hemifrån och längtat efter någon känner förmodligen igen sig. 

Min dag har iallafall förövrigt varit helt underbar! Både barnen och vädret har varit på bra humör och jag har bubblat av lycka inombords hela dagen! Vi har varit på museum och kollat på uppstoppade djur och så, ätit picknick i ett fint "glashus" (orkar ej förklara bättre, tänk er ett gigantiskt växthus ungefär) lekt "under hökens vingar kom" (do you dare to cross the middle* blev min engelska översättning) ätit glass, gungat, klättrat i klätterställningar och lekt frågeleken när man hoppar från gungan när man kan svaret. Jätte kul allting och det känns bra att vi var ute så pass mycket! Mellan klockslagen 10.30 och 17.34 var vi hemma i knappt en timme. Det känns bra! Det betyder att vi verkligen har gjort saker på våran sista heldag tillsammans (snyft) Jag kunde inte ha haft en bättre sådan! 

Nu låter det som att jag ska åka hem nästa vecka nästan, men så är det ju tack och lov inte! Dock fortsätter verkligheten att slå mig hårt i skallen (faktum är att jag faktiskt trodde att jag hade migrän för första gången i mitt liv i kväll för jag hade så ont att jag nästan spydde. Fast om det berodde på att verkligheten slog eller att jag faktiskt hade en lätt migrän det vet jag inte) Jag har iallafall bokat upp varenda helg som är kvar nu, så ja, slutet är nära.