Den senaste tiden har jag funderat jätte mycket. Mer än vad jag brukar göra. Det gör mig aldrig klokare direkt och det slutar alltid med att jag blir besviken på mig själv, min osäkerhet och min feghet. Men i allt funderande, planerande och tänkande vill jag ändå tro att jag sakta men säkert bygger upp mod, tro på mig själv och ett hopp..

..sen blir jag feg igen och vågar ändå inte göra något åt saken. Saken är mitt liv. Mitt liv är inte dåligt, tvärtom, men jag vill komma någonstans i livet, jag vill lyckas, jag vill vara lycklig och jag vill känna mig nöjd den dagen jag dör. Även fast jag har ett år kvar i skolan innan jag påriktigt ska börja vill jag ändå veta vad jag vill, vad jag ska göra, hur jag ska göra och när. Jag vet vad jag vill. Jag vill ganska mycket. Problemet just nu är väl mest att det jag vill mest är svårt, nästintill omöjligt faktiskt och kräver massa massa tid och arbete och uppoffringar och energi och det är ändå inte säkert att det i slutändan kommer att leda någonstans eftersom den största ingrediensen för den drömmen att tyckas är tur. Tur kan jag inte kontrollera och tur har aldrig varit min bästavän. 
Min nästa vilja är genomförbart, det enda jag behöver är pengar och en plan, det skulle också ta tid men den tiden skulle ha ett slut och när den tiden är slut har jag också lyckats med vad jag ville. 

Man skulle kunna tänka att jag borde göra den ena saken först och den andra sen, tyvärr tror jag att det finns ens risk att det blir försent att börja då, visserligen är det aldrig försent men jag skulle ljuga om jag sa att det inte skulle bli svårare om jag sköt upp det något år. 

Frågan blir om jag ska köra på säkra kort eller osäkra. Spendera tid i utbyte mot kanske ingenting eller spendera tid i utbyte mot garanterade upplevelser? Det låter ganska självklart när man skriver det så, men när det står mellan en dröm jag haft sedan så långt tillbaka i tiden och något som bara vore roligt så är det inte lika självklart längre. Det klart att jag vill satsa på min dröm, utan tvekan, men någonstans tror jag inte på mig själv tillräckligt. Eller, kanske ännu mer så vågar jag inte tro på mig själv. För jag vet att jag kan egentligen, jag vet egentligen att det är där jag borde vara, att det är där jag vill vara och det har jag vetat sedan jag var 12 år gammal och inte en dag har gått utan att jag drömt. Men som jag sagt tidigare, att sätta en dröm på spel är väldigt läskigt. Det är läskigt att veta att någon annan bestämmer om du duger eller inte och du kan inte egentligen göra något åt det själv. Det är läskigt att någon annan har makten att förverkliga din dröm eller krossa den i tusen bitar. 

Jag har alltid beundrat de som söker till Idol eller liknande program. Ställer sig och sjunger framför en jury i hopp om att få förverkliga sin dröm. För vissa går det bra och för andra blir drömmen krossad på sekunder. 

I ena stunden vågar jag, i andra inte. I ena stunden tror jag att jag kan ha en chans, i andra inte. I ena stunden är jag säker, i andra inte. 

Det är svårt att förklara kaoset som pågår i min hjärna, känslorna i mitt hjärta eller rädslan för att misslyckas. Jag kan inte minnas att jag någonsin har krigat såhär mycket inom mig för något. Jag är rädd, livrädd faktiskt för hur det ska sluta, vad jag kommer göra, vad som kommer hända. Jag vill inte ångra mig, så jag hoppas att vad som än händer, vad jag än gör och hur det än slutar, att jag i slutet ska känna att jag gjorde rätt och inte ångra någonting.