Nu har jag, för ett par timmar sedan, kommit hem från flygplatsen där jag lämnat Sofia.. Alltså det där med avsked kommer jag aldrig att lära mig. Det är nog det bland det svåraste i livet, att säga hejdå. Jag kände mig liten och ensam och hade tårarna brinnandes bakom mina ögonlock under en lång tid. Jag var så ledsen att jag bestämde mig för att ta ett extra varv runt rullbanden som finns på flygplatser. Förstår ni vad jag menar? 

För i "tunneln" mellan flygplatsen och tunnelbanan så finns det på ett ställe två rullband efter varann i båda riktningarna så jag vände helt enkelt och gick ett varv runt igen för jag tycker att de är väldigt roliga att gå på (he he..) Det måste ha sett lite kul ut ifall någon såg mig, men jag känner ju ändå ingen så det är lungt! Fast... haha, så får jag inte tänka kom jag just på för vet ni vad som hände??.. 

När jag och Sofia sitter på tunnelbanan mot Heathrow (och ni förstår ju att det finns oändligt många tunnelbanor, olika tider och olika vagnar) och så lägger jag märke till en man/pojke/kille/yngling/eller-vad-man-nu-kallar-någon-i-24års-ålder som jag tyckte kändes väldigt bekant. Jag tyckte att han liknade en kille som vi träffade på i fredags, sen tänkte jag inte mer på det utan pratade med Sofia. Ett par stationer senare reser han sig upp och ska gå av och jag konstaterar då att han verkligen är otroligt lik (men hur stor är chansen likson?) Knappt hinner jag tänka tanken förrän Sofia säger "Känner du igen honom?" Min första tanke är att hon såg att jag kände igen honom och undrade vem det var, men innan jag hinner svara så säger hon "det var ju han vi träffade i fredags" Vi båda tittar snabbt någon annanstans för att undvika pinamma ögonkontakter, först när han gått av vågar vi skratta och pratar igen. "Hur stor är chansen?" Ja exakt, hur stor är chansen? Av alla tåg, alla vagnar, alla tider och alla riktningar så skulle vi tajma in allt. Jag ska nog sluta upp med att tänka "jag vet ju ändå inte vem någon är"...