Idag kom de hem och alltså, jag tror inte att jag riktigt förstått hur mycket jag saknat mina små förrän jag faktiskt såg dem igen! Bruna och fina kom de rusandes ner för trappen och skrek "REBEEEECKAAAA!!!!". Jag hade nämligen farit och tränat på morgonen och missat dem just på minuten så de hade blivit väldigt besvikna då det första de gjorde var att springa till mitt rum och inte hitta något där.. 

Så, med andra ord har min dag gått ut på att umgås med dem. Och igen, jag tror inte att jag förstått hur mycket jag faktiskt har saknat dem! Inte heller tror jag att jag kunde förstå hur mycket det hade saknat mig. Aww. 

Dock så är jag lite ledsen nu, ni förstår att det kom på tal igen att jag snart ska fara och de har nu börjat söka efter en ny au pair på riktigt och Martha och Kit insåg för första gången att det faktiskt inte är så långt kvar nu... och alltså, Marthas reaktion var bland det värsta jag behövt se någonsin... Det var bara jag hon och min värdmamma i köket när min värdmamma sa "..so you only have 7 weeks left with Rebecka.." och Martha tvärstannade mitt i vad hon höll på med och tittade från mig till sin mamma med öppen mun och hennes blick.. jag kan nog faktiskt inte riktigt förklara den, men det var verkligen som att något i henne brast och det syntes i ögonen.. När hennes mamma gick så sjönk hon ihop på en stol och sa tyst "but..I don't want you to leave though.." och det var verkligen hjärtskärande för jag har aldrig varit med om något liknande. Hon reser sig sedan och skriker förtvivlat att jag måste stanna och massa saker.. jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, jag var nära på att gråta själv så det enda jag "kunde" göra var att på något sätt vända allting till ett bus och busa med henne så att hon började skratta. 

Påriktigt, det är verkligen jätte hemskt att tänka på det och ännu hemskare blir det när alla tänker på det. Så därför är jag ledsen, jätte ledsen samtidigt som jag är glad. Det är konstigt att man kan känna två saker samtidigt sådär.