Denna bild togs för ganska exakt fem veckor sedan. Aldrig kunde jag förstå riktigt hur mycket kärlek jag skulle känna för dessa barn. Självklart förstod jag att jag skulle tycka om de en hel massa men jag kunde inte förstå känslan, nu gör jag det. Jag må bli irriterad och arg på dem ibland men inte för en lång stund. De gör alla mina dagar här med sina leenden och varje gång jag hör någon av dem ropa på mig blir jag helt varm. Det låter kanske lite töntigt men om ni var i min sist så skulle ni förstå. 

Ikväll när jag skulle få dem att sova var de sådär omöjliga att få i säng som de är ibland och jag försökte det mesta. Ett av försöken innebar att jag skulle sova med dem så vi tryckte ihop oss alla tre (Joe är ju stor och duktig och sover i sin egna säng) och i den stunden kände jag att jag inte riktigt brydde mig om de somnade eller inte för det var så fruktansvärt underbart att ligga där och bara hålla om dem. Har inte riktigt gjort det ännu för jag har inte "vågat" som för jag har inte vetat om det har varit tillåtet men nu var det det och det var nog bland de bästa ögonblicken jag varit med om sen jag kom hit. 

Så när jag sedan tänker att det bara gått fem veckor och att jag kommer spendera en massa mer tid med dem och att jag då vet att min kärlek tills dessa barn kommer växa ännu mer blir jag nästan rädd. Jag har aldrig förstått hur mycket en förälder kan älska sitt barn, det gör jag nog fortfarande inte men jag misstänker att jag har snuddat vid känslan och av det att dömma så är det väldigt mycket. Så tack mamma och pappa för att ni älskar mig så mycket som ni gör och som ni alltid gör vad jag än gör för fel, jag älskar er för det!♥