ÄNTLIGEN ÄR JAG HEMMA! Trots sovmorgonen kändes det som att dagen aldrig skulle ta slut...och tragiskt nog tar det inte slut bara för att jag hemma, nej jag har en hel massa plugg att ta itu med, eller ja ännu mer en massa skrivuppgifter men det räknas som plugg enligt min åsikt. Åååh, varför ska man alltid skjuta upp allting??? Har en känsla av att det inte bara är jag som gör det. Åååå... nä, nu är det slut med det. Från och med nu ska jag inte skjuta upp nånting!! Lycka till. 

Från en sak till en annan så känns det som att man är med i en skräckfilm in real life eller nånting sånt när man sitter i mitt rum. Den ena lampan har nämligen fått ett eget liv och flimrar som om det inte fanns någon morgondag (visst gör det så i skräckfilmer? eller? mörkt, ljust, mörkt, ljust osv?) och sen slutar den och lyser som vanligt och den är helt ny enligt min pappa, så att den håller på att dö kan det ju inte vara tal om...skumt.