rwallgren -

Oahu, Hawaii - Del 2

Nu kommer delen som handlar om väldigt händelserika 48 timmar, med väldigt lite sömn dessutom.

Vi kom hem någon gång kring midnatt efter ölen med amerikanerna. Gick då och la oss och vaknade kring kl 4 ungefär för att gå och se på soluppgången från "Diamonds Head" tillsammans med några andra från vårt hostel. En härligt promenad med fina utsikter:

Här började vi prata och försöka ragga folk att följa med och gå "stairway to heaven" med oss. De trapporna har varit på min bucketlist ett bra tag och när jag insåg att de låg på samma ö i Hawaii som jag skulle till blev det såklart nr 1 platsen att vilja besöka.

Problemet? Det är olagligt och vi ville inte gå bara vi två.

Så här började vi försöka ragga folk som ville följa och lyckades hitta två stycken, Sandra från Tyskland och Jerome från Frankrike. Problemet var att Jerome skulle åka två dagar senare vilket lämnade oss med bara en möjligt natt/dag att göra det - natten som kom.

Problemet med detta? Man måste börja klättra trapporna kring 3-4 = vi behövde vara redo/lämna hostelet vid 1.30. Jag och Jesper hade bara sovit ca 4 timmar och skulle spendera hela dagen (fram till 23) på kultur centret, alltså komma tillbaka ca 2 timmar innan vi skulle behöva åka till trapporna. (Rörigt, I know, hittar inget bättre sätt att förklara i text..)

Men vi beslöt att sova kan vi göra i graven. Så de 2 timmarna mellan soluppgången och att jag och Jesper skulle åka till Kultur centret spenderades med att handla matsäck och planera för nattens äventyr.

Sen sprang jag och Jesper till bussen och åkte upp till nordöstra sidan av ön där "Polynesian culture centre" låg. Vilken dag! Så mycket info och intressanta fakta om polynesiska öarna.

Polynesian culture centre är en "park" där de berättar /visar/lär ut om alla de polynesiska öarna. Tonga, Tahiti, Samoa, Fiji, Aotearoa (Nya Zeeland) och Hawaii. Parken är byggd så att det finns olika "byar" för de olika öarna och där får man se hur den ön tex kastar spjut eller flätar korgar av palmblad, svingar eldklot eller typiska dans/musik moves. Samt så har de en dansshow mitt på dagen då de visar traditionella danser. Senare bjuds man på middagsbuffé följt av en kvällsföreställning: HA! Breath of life.

En sista sak om centret innan vi kollar på bilder. Flera av de som jobbar är studenter på stadens universitet. Studenterna kommer från olika länder kring stilla havet och jobbar ett par timmar i veckan mot att centret betalar för deras utbildning. Med andra ord, besöker man centret, köper mat eller souvenirer eller annat så går pengarna till att ungdomar som annars inte skulle ha råd att gå skola får utbilda sig. Detta lät dem oss veta flera gånger, och ungdomarna som jobbade var så fina och tacksamma över att detta göra utbildning möjligt för dem. Det tyckte jag var väldigt fint.

Nu ska vi se hur det såg ut:

Efter en tur på floden i båt kom vi fram till Tonga. På en karta kunde man se var den ögruppen låg. Här fick vi kolla på trumshow, där tre från publiken (bland annat Jesper) deltog. Mycket skratt åt detta blev det. Vi fick även testa att kasta spjut enligt deras metod. Mycket svårare än det såg ut och deras metod var inte alls så som jag föreställer mig spjutkastning. Utan man kastade liksom "underarms kast". När jag tänker på spjutkastning så tänker jag att man tar sats bakom/över axeln och inte underifrån.

Vi hade en guide som var student på skolan och hon var väldigt kunnig och super trevlig. Hon kallade gruppen för "Ohana" som betyder familj. Hon var från Thailand och var jätteglad att hon fått möjligheten att studera och tackade oss flera gånger för att vi bidrog till att ge fler ungdomar den möjligheten.

Vi gick vidare och kom fram till Fiji. Där fick vi spela musik och kolla hur det såg ut där "högste mannen" bodde förr i tiden.

Sen var det dags för dansshowen. Detta är en väldigt bra "paus" och även bra för på detta viset får man helt säkert hinna se något från alla ögrupperna. Det är väl det enda som är negativt, att det i princip är omöjligt att hinna med allt, ÄVEN om man har en guide som vet var allt ligger och när all workshops etc sker. Så på det här viset hinner man helt enkelt se danser från alla olika ställena.

Först ut var Aotearoa (Nya Zeeland):

Namnet Aotearoa betyder, om jag inte minns fel, något med moln. För på långt håll så trodde några som åkte båt att de snötäckta bergen på nya Zeeland vad moln eftersom de aldrig sett snö tidigare. Som sagt, om jag minns rätt. Var ju ett tag sedan nu som vi var där och fick den informationen (måste blogga snabbare..)

Nästa ut var Samoa:

Samoa kallade man för "the happy Island". Danser och människorna var bara väldigt glada. Mycket fart och så. (Att åka till Samoa ligger numera högt på min bucketlist. Det gör visserligen alla dessa öarna hehe)

Sen var det dags för Fiji:

Sen var det dags för Hawaii och deras berömda Hula:

Det var på detta kulturentret som vi först fick lära oss att hula-dansen handlar om att berätta berättelser med händerna. Jag tillhörde inte en av dem som tänker att hulan går snabbt och inhåller mycket skaka rumpa. Jag tänkte alltid hula som väldigt långsam, men jag hade däremot ingen aning om att varje handrörelse har olika betydelser. Det började alltså som ett sätt att komma ihåg och berätta vidare berätterser. Väldigt intressant tycker jag,

Nästa ögrupp var Tonga:

Och sedan avslutades det hela med Tahiti:

I denna dans var det däremot mycket skaka rumpa. Det är alltså Tahitis dans som många tänker som Hula.

Så efter denna dansuppvisning så gick vi vidare och fick ännu mer info om Hulan och hur den började och sedan utvecklades. Det är verkligen en väldigt vacker och harmonsisk dans om ni frågar mig.

Vi fick även lära oss om ansiktstatueringar, vad de har för betydelse osv. T ex som på denna bilden; en kvinna med tatuering vid munnen, det betyder då att hon är en kvinna med "rätten att tala". Med andra ord var hon förmödligen en högt uppsatt kvinna.

Hade män tex tatueringar i pannan berättade de ofta om hur han hade varit modig i något slag osv. Minns tyvärr inte allt om detta, vilket var synd för jag tyckte att det var väldigt intressant och ville verkligen komma ihåg allt. Får vara glad över det lilla jag minns.

Sen gick vi vidare till Samoa och fick se hur de flätade korgar, gjorde eld och klättrade i palmer. Det är verkligen helt sjukt vad man kan lyckas göra saker av saker.

Sen var det dags för oss att äta mat från den fantastiska bufféen och sedan kolla på HA! breath of life. (men där fick man inte ta bilder) Men Bufféen var god! och jag och Jesper fick frågan om vi var där på honeymoon lol.

Efter maten och innan föreställningen började så fick vi kolla bakom kulisserna på föreställningen. Vi fick kolla lite när eleverna (för ja, precis som med allt annat så är typ 80% av alla som jobbar/deltar elver på universitetet) övade lite dans, andra elever som fixade med rekvisita och så fick vi kolla in i kostymförrådet där allt hängde i ordning och på "rullband" i taket för att det enkelt ska kunna roteras så de rätta kostymerna är närmast dörren vid rätt tillfälle.

En liten sak som var extra bra med föreställningen var att det var en paus och då fick man gratis glass som var jättegod! Man fick massor så till och med jag och min glassmage var tvungen att lämna lite för det blev för fullt i magen. Bra paus! Sen var själbklart föreställningen bra också, lite annorlunda, men bra. Dock var vi båda väldigt trötta vid det här laget (jag menar, vakna sedan ca kl 04.00)

Sedan tackade vi Polynesian cultre centret och satte oss i bussen och åkte tillbaka till Waikiki (här passade vi på att sova!)

Vi kom tillbaka till vårt hostel kring 23.30 och våra vänner sov sedan länge. Vi kollade i kylen och såg att de hade fixat all matsäck och det betydde att allt var klart och det enda vi nu behövde se till att göra var att vara redo kl 01.30 och då möta våra vänner i köket. För Jespers del betydde det två timmars sömn, för min del betydde det halsa energidryck. Jag vågade nämligen inte ta risken att sova i det läget. Vet ändå inte om jag hade lyckats för jag var så taggad, nervös och spänd inför vad vi faktiskt skulle göra...

På sagd tid möttes vi i köket och beställde en uber och sedan var vi iväg. Jag vill försöka återberätta känslan som jag hade men jag har ingen aning om hur jag ska lyckas förklara. Hela magen pirrade och allt kändes mer eller mindre overkligt. -Skulle vi verkligen påriktigt göra det här?? Jo, det skulle vi, för nu var vi påväg.

Vi hade frågat andra på hostlet som redan gått trapporna om vägen och hade fått en "hemlig karta" av dem. En utskriven bild av området med massa små noteringar om hur man skulle ta sig förbi stängsel, hur man skulle hitta rätt stig osv.

Tillslut var vi framme i grannskapet. Längre än dit kunde inte ubern ta oss. Nu var vi ensamma. Vi och mörkret. Vi bestämde att inte ens viska för vi ville inte ta risken att väcka de som bor där. Så tyst som vi bara kunde smög vi mot där den första grinden skulle finnas. Den fanns och vi letade oss runt den på den högra sidan, precis som kartan sa. (Hur hade vi klarat oss utan kartan??) Och sen smög vi, så tyst vi kunde, vidare. Jag valde att inte ens ha min pannlampa tänd utan försökte klara mig på ljuset från de andras lampor. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. För minsta lilla kvist som jag/vi råkade bryta stelnade jag till för någon sekund och kände som att "nu är det kört!" ..men vi klarade oss igenom buskagen, bambuskogen och även det lilla fältet och kom tillslut fram till "vägen" och där såg vi strålkastarna från vaktbilen. Vi var alltså nära nu och vakten var, precis som vi blivit förvarnade. på plats. Här valde jag att bryta vår tystnadsplikt och viskade till de andra att:

"Nu måste vi bestämma oss. Vakten kommer finnas där och han kommer prata med oss och förklara att det vi gör är olagligt och att han kommer ringa polisen. Har kommer skrämma oss så vi måste bestämma nu om vi ska köra ändå och vara beredda på det värsta men hoppas på det bästa, eller så kan vi lika bra vända nu."

Vi kollade nervösa/livrädda (jag var livrädd) mot strålkastarna men bestämde att vi skulle satsa och köra! Vi var ju ändå här så varför inte köra?

Jag tror aldrig att mitt hjärta har bultat så hårt som när vi sakta klav ut ur skuggorna och ut i ljuset, fullt synliga. Vi kollade på kartan för att se var någonstans som trappan skulle börja och gick med rädda med bestämda steg i den riktningen. Jag undrade så när vakten skulle stoppa oss. Hur hen skulle se ut och vad hen skulle säga. Men, till allas förvåning så kom ingen vakt och stoppade oss. Jag sneglade försiktigt mot bilen och kunde inte se något tydligt, men jag tror att jag anade någon sitta där. Min gissning är att vakten faktiskt sov för vi var ju trots allt där nästan två timmar innan de flesta brukar börja.

Så nu fanns ingenting mellan oss och den berömda trappan ...utom ett stängsel. En del stängsel förstår jag inte ens varför någon har satt upp, för detta täckte inte ens hela "gången" där trappan var placerad. Det var alltså inte alls särskilt klurigt att ta sig runt det. Sen stod vi på trappan. Mörkret omringade oss och jag hade fortfarande min pannlampa släckt, kände att det var onödigt att påkalla onödig uppmärksamhet innan vi var tillräcklig högt upp när jag ändå klarat mig såhär långt utan. Sen började vi klättra. Jag klättrade sist och är väldigt glad över det. Är rädd att jag hade blivit stressad av att ha någon bakom mig och tro mig, i denna trapp vill man inte stressa. Så sakta och försiktigt klättrade vi uppåt. Jag kollade noggrant var jag satte ner foten och såg till att jag hade bra grepp med händerna innan jag klev uppåt. Varje trappsteg. Sakta och försiktigt.

Den första biten är egentligen den värsta på ett sätt, eftersom det biten bara går rakt upp. Nästan mer som en stege än en trapp. Inte blev det bättre av att det dessutom började regna.. i mörkret, i mitten av den brantaste delen av trappan så börjar det regna. Inte mycket men tillräckligt för att ledstångarna blev halare och det var svårare att få känslan av ett lika bra grepp som innan. Men det gick. Långsammare, men det gick. Tillslut var vi alla fyra uppe på första "plattan" och kunde vila och äta lite, dricka lite och andas ut över att den brantaste och "värsta" delen var över.

Sedan fortsatte vi. Mot toppen. Det blev sakta ljusare, fortfarande mörkt men tillräckligt ljust för att man ändå skulle börja ana de stup som fanns vid sidan av trappstegen. Vid det här laget hade jag tänt min lampa. Hade inte klarat det annars tror jag. Väldigt tacksamt med pannlampa kan jag lova!

3,922 steg senare, nästan 3 timmar efter att vi börjat klättra var vi uppe på toppen. Det var då ungefär en timme kvar tills solen skulle börja gå upp och det blåste kallt på toppen. Särskilt eftersom vi alla var blöta efter regnet. Så blöta kläder + vind var ingen vidare bra kombination. Och inte hade vi tänkt på att ta med oss extra kläder.. jag hade med mig en filt som jag och Sandra värmde oss med och jag stoppade in min sarong under tröjan i desperat försök att få något torrt mot huden. Hjälpte lite, men oj vad vi frös! Vi sökte skydd inne i den gamla radiostationen, där åt vi vår frukost och väntade på soluppgången. I samband med soluppgången kom fem andra upp som vi hälsade artigt på innan vi alla tysnade och njöt av soluppgången. För vi hade sån tur att det faktiskt var så klart att vi fick den fantastiska 360 utsikten som platsen kan ge. Det är det verkligen inte alla som har (någon hade klottrat "Third time up here, still no view")

(detta var alltså inne i radiostationen)

Sen när solen gått upp ordentligt så njöt vi ännu mer och sedan började vår klättring neråt. Denna vägen med full sikt över stup, höjder och allt. Skräck blandad förtjusning, men jag var förvånad över hur bra jag och min hjödrädsla faktiskt klarade oss. Gick inte särksilt snabbt på vägen ner heller men med all rätt, för det är ju på vägen ner man ska njuta, för det är då man ser. Det är då man kan ta bilder osv. Och det är sista stunden som man ännu inte har risk att bli tagen av polisen... för ja, rädslan för att polisen skulle vänta där nere blev mer och mer påtaglig ju närmare marken vi kom. Visserligen hade en av de andra på toppen (som hade gått trapporna flera gånger tidigare) sagt att vakten kommer inte ringa polisen för att det är 9 pers på toppen. Men det lugnade inte mig särskilt mycket. ..Så jag fokuserade på att njuta medan jag kunde, och ännu inte var bötfälld hehe...

Så, där har vi den. Haiku stairs aka stairway to heaven. Wow. Kan faktiskt inte säga mycket mer än så. Wow helt enkelt.

Vi tog oss ner och möttes inte av någon polisbil. Vakten mötte inte heller, utan hen satt och pratade i telefonen i sin bil när vi gick förbi. Vi hade sett vakten prata med två av de andra som kom ner före oss. Vi gissade att vakten frågade hur många fler som var där uppe. Vi smet iallafall snabbt in i skogen och hittade vägen tillbaka genom bambu, stigar och stängseln och kom ut i samhället igen som nu hade vaknat upp. De andra tre andades ut, men jag höll andan ända tills vi satt på bussen som skulle ta oss tillbaka till Waikiki. Med all rätt eftersom det faktiskt kom en polisbil och körde förbi oss påväg upp mot vakten (gissar jag) men eftersom vi var utanför området så gissar jag att de inte hade kunnat göra så mycket, även om det syntes väl på oss var vi hade varit.

Nåväl, vi klarade oss och hade verkligen väldigt väldigt tur! Vi klarade oss undan böter och behövde inte ens prata med vakten (helt stört tur?!) Vissa som gått trappan säger ju att de tycker att det hade varit värt att betala 600 dollar i böter, jag tillhör inte den gruppen människor. Men fantastiskt var det! så jag är glad att jag klarade mig utan böter och är så så såååå otrolig glad att vi verkligen genomförde det. Vi gjorde det. Och alltså, om ni någon gång har sett en bild på ett ställe och verkligen tänkt "dit vill jag!" och sedan faktiskt har stått där och sett platsen med egna ögon, då vet ni hur jag kände. Riktigt riktigt stort ögonblick var det. Så glad och tacksam!

Vid detta ögonblicket, när vi väntade på andra bussen = hade tagit oss helt bort från området, DÅ kunde jag dansa ut min glädje! De andra var mest trötta. Jag med. För efter ca 30h utan sömn med massa intryck och en rejäl hike på det så vore det väl konstigt annars? Vi stupade i säng när vi kom tillbaka till hostlet. Glada. stolta och nöjda med oss själva och äventyret.

2016-06-14 + 19:42:00 Kommentarer 1

Oahu, Hawaii - Del 1

Det första spännande med denna del av resan var ju att jag fick "resa i tiden"!! Alltså, jag fick uppleva 1/4-2016 två gånger. Hur ofta får man det? ...inte särskilt. Så fett coolt!

Alltså, mitt flyg från Seoul, Sydkorea gick kl 21.00 på kvällen den 1/4 och landade på Hawaii klockan 10.30 på morgonen den 1/4. Hehe.

(Vet att detta inte är så mycket till bevis men jag lovar att detta är i samma ordning som jag screenshotade. Nr 1 boardar planet. Nr 2 sitter på planet. Nr 3 landat i Hawaii)

Detta flyget var förövrigt väldigt skrämmande tyckte jag. Av okänd anledning. Men jag var nära på panikrädd innan. Har aldrig varit så rädd inför ett flyg, inte ens när jag faktiskt var flygrädd. Detta fick mig såklart att tänka att det fanns en anledning att jag var rädd (=planet skulle krascha i havet och alla skulle dö) Som att jag hade ett sjätte sinne eller så som kände det på mig. Stod faktiskt och grät och ville egentligen skriva till alla jag älskar och berätta hur mycket jag älskar och uppskattade dem, men ville inte orasaka oro. Så jag skrev lite försiktigt till mamma "mamma jag är rädd". Sen hittade jag ett rum fullt med växter bakom toan (?) och grönt ska ju lugna själen (greenroom) så jag satte mig där och andades. Kändes lite bättre, sen gick jag på planet.

Och självklart gick flyget bra! Jag satt på min hello Kitty badring (pga svanskotan) och kollade på min nya favoritfilm. Sen landade jag i ett varmt Hawaii och möttes av Jesper direkt jag kom ut från flygplatsen!

Det första jag insåg och älskade med Hawaii var att folk har Hawaiiskjortan som arbetsklädsel! Alltså, på flygplatsen så hade folk på sig den nästan överallt! Så härligt!

Iallafall, vi bodde i Waikiki som är turiststället, och det var det. Letar man efter lite tomma stränder och så är detta inte rätt ställe att vara på. Men det passade oss eftersom vi ville ha en bra utgångspunkt till att kunna ta oss lite var som. Och då är Waikiki ett bra alternativ. (Sen gör det väl inte så mycket om det är turister och folk just där man bor egentligen) Vi hängde på stranden och jag blev överraskad över hur kallt vattnet faktiskt var! Inte så konstigt egentligen men jag hade inte förväntat mig det.

(Coolt träd va?)

Varje fredag är det ett fyrverkeri vid Waikiki beach. Perfekt att vi precis kom på en fredag då, tänkte vi och satte oss och kollade.

Dagen efter bestämde vi oss för att gå och kolla in "The dead mans catwalk" som jag hade sett på flera bilder och drömt om att besöka. Sagt och gjort, vi gav oss av och började vandra. Väl framme vid "stigen" möttes vi av skylten: PRIVATE. NO TRESPASSING.

Men va? Tänkte vi. För två kvinnor bara några meter framför oss hade ju precis gått in och jag hade ju sett hur många bilder som helst på folk som varit där?

Vi valde helt enkelt att fråga några som verkade bo i huset just bredvid om det var okej. De svarade "oh yeah absolutely! It's ok people do it all The time"

Med de orden klättrade vi förbi skylten och började vandra!

Påvägen träffade vi flera som redan varit upp som berättade hur vi skulle ta oss förbi stängslet. Vi lydde order och klättrade runt. Men när vi kom fram till klippkanten så fanns ingen Catwalk... Så vi frågade några locals som njöt av utsikten. Då fick vi infon att catwalken var borttagen sedan slutet av februari... Bajs!

Tack och lov så var utsikten inte så pjåkig så det gick ingen nöd på oss, även om det såklart kändes lite synd när jag sett fram emot att se den så mycket!

Anledningen att de tagit bort själva catwalken fick vi veta var av två anledningar:

1) att tog så många extrema, farliga och livshotande bilder på catwalken och de ville helt enkelt inte att någon påriktigt skulle dö från den.

2) markägarna vill inte att folk går där och de tänkte att antalet kanske skulle minska om catwalken inte finns längre.

Såhär såg den iallafall ut:

Jesper blev bränd efter första dagen så han skaffade sig en hatt och fick improvisera för att inte bränna sig ännu mer:

Dagen efter var det dags för nästa spännande äventyr: FLYGA HELIKOPTER! Waaaah

Alltså det ligger visserligen egentligen lite utanför min budget MEN jag har velat flyga helikopter väldigt länge och jag tänkte att finns det något bättre ställe än Hawaii då? Knappt. Som att flyga över jurassic park, få kolla in deras overkligt häftiga berg, få kolla in deras höga vattenfall som man knappt kan se annars. Ja, anledningarna var många så vi körde!

Vi valde även att köra utan dörrar. Både smart och inte.

Smart: Mer fritt, inget glas ivägen för oss och utsikten, garanterad fönsterplats.

Inte smart: All vind från propellerna rakt i ansiktet (värre än det låter) samt svårt att ta bilder då man knappt kunde sen var man tog bilden pga vinden.

Men sååå värt det!

Sen for vi! Upp och iväg!

(Dead man's catwalk berget)

(Ananas planteringen)

(Honolulu/Waikiki)

(Pearl Harbour)

I bakgrunden ser ni vår störtsköna pilot i sin Hawaiiskjorta. Och om ni kollar noga på mitt hår så ser ni att det står lite åt alla håll uppe på huvudet? (Tänk det sedan x13 typ för att få verkligheten) det är helt pga vinden. Från början var mitt hår en stram inbakad fläta. Det säger lite om hur mycket det blåste.

Efter detta funderar jag starkt på att sadla om och bli helikopter pilot. SÅ kul!

Efter detta unnade vi oss en FANTASTISKT god burgare från Teddys som även hade den bästa kassörskan jag någonsin mött. Så genuint rolig.

Sen hängde vi med killarna som åkte i den andra helikoptern. Fyra amerikaner som var hur sköna som helst! Så det blev lite volleyboll i kvällssolen följt av lite öl på stranden i mörkret som ledde till massa roliga, intressanta och givande konversationer innan vi sa godnatt och gick hem.

Detta får avsluta del 1. Återkommer så snart jag kan med del 2, hejdååå

2016-04-18 + 16:26:46 Kommentarer 0

Svar på kommentar:

Fick en fråga om hur mycket en sån här resa kostar så tänkte att jag kan passa på att svara på den nu när jag ändå bara väntar på mitt flyg.

Det är såklart väldigt olika beroende på hur mycket man vill lyxa etc. Jag har träffat folk med både en budget på 5000kr/månaden och 20 000/månaden.

Jag har haft målet att hålla 10 000kr/månaden men sparat så att jag har extra till övers. Oväntade saker kan ju inträffa och så. Har tyvärr gått över budget lite så jag skulle tippa att det har hamnat på ungefär 12 000 i månaden istället.

Hoppas det var ett tillräckligt bra svar på din fråga och jag hoppas att du får dig ut på din resa. Kram!

2016-04-01 + 11:30:24 Kommentarer 0

Filippinerna - Oslob

Nästa stopp var Oslob. Av en anledning egentligen: Simma med valhajar!

Sen fanns även tumalog waterfalls i närheten, men valhajarna var det som lockade oss allihopa. Så ingen rast eller ro utan vi bokade direkt in en tur tidigt dagen efter för både valhajar och vattenfall. Så med väckarklockorna ställda på 04.30 gick vi snabbt och la oss.

Efter en aningens misslyckad frukost pga personal som hade försovit sig så åkte vi iväg. Den ena mer förväntansfull än den andra.

Vi kom fram och fick en genomgång hur man skulle bete sig kring valhajarna. Man fick inte röra dem, man skulle hålla 4m avstånd. Fick inte ha solskydd på sig, använda blixt etc. Sen hoppade vi i båtarna. Alla utom Jesper som skulle dyka. Och hokus pokus så var vi i vattnet tillsammans med världens största fisk. Wow!

HUUUUUR HÄFTIGT???

Synd att man bara fick vara i vattnet i 30min och att det var väldigt mycket folk... Alltså vid ett tillfälle faktiskt obehagligt mycket folk för alla blev helt rädda när valhajen kom så de bara vevar med armar och ben och det kändes som att någon utan tvekan i panik hade kunnat trycka mig under ytan. Det blev lite bättre senare. Gissar att det var en grupp som var ovana simmare. Häftigt iallafall. Var faktiskt inte så rädd som jag trodde att jag skulle vara. De är ju ofarliga men, de ÄR stora! Fick egentligen bara tvärpanik en gång och det var när jag kollade på en och sedan vänder mig om och ser en annan komma rakt mot mig! ..men skötte det bra och behöll lugnet och simmade åt sidan som man skulle. Otroligt häftiga djur!

Sen var tiden slut och vi åkte glada som få för att kolla in vattenfallet. Tyvärr var det lite vatten i vattenfallet och för att få bra bilder hade man verkligen behövt en kamera med vid vinkel. Men häftigt var det allt.

Sen åkte vi hem, badade lite i havet, solade på gräset och åt sedan en hemsk avskedsmiddag med dålig mat, hemsk musik. Men med bra sällskap.

(Vårt hotell)

Den hemska musiken berodde på att det drar ihop sig till val i Filippinerna så det var parader och musik lite hela dagen.

De gula åkte åt ett håll och de blåa åt ett annat.

På samma sätt blev det dags för oss att skiljas. Vi sa hejdå till Linn och Jesper som åkte åt ett håll medan vi åkte åt ett annat.

Vi hamnade då norr om cebu city för att vara hyfsat nära flygplatsen de sista dagarna. Elin och Sanna har ju nästa stopp Sverige så de ville jobba på brännan sista dagarna och det är precis vad vi har gjort. Jag har även planerat inför Hawaii. Sen har vi ätit en massa mat för att göra av med pengar och helt plötsligt var det dags för sista måltiden tillsammans och sedan var det dags för avsked... Känns konstigt och tomt utan Elin och Sanna och 7 veckor har gått så otroligt snabbt. Men vi är alla väldigt nöjda och jag är så tacksam att jag fick dela detta med dem.

Men nu är det dags att byta världsdel. Dags för mig att resa över andra sidan jorden. Dags för mig att resa i tiden (över datumgränsen) Dags för mig att uppleva Hawaii med bästa Jesper som spontant bestämde att han också ville resa. Så min flygresa dit blir min enda ensamtid under hela resan. Känns toppen!

Innan jag avslutar och tackar Asien så vill jag vända mig till mamma (och andra eventuella läsare som vet att jag har varit väldigt svårflörtad med mat)

- Igår åt jag jordnötter. Och gillade det faktiskt helt okej.

Det var allt. Och därmed är jag för första gången sedan Koh yao noi tillbaka i nutid (såååå skönt)

Nu ska jag hitta någonstans att ladda mobilen en stund och sen ska jag gå på planet mot Seoul, Sydkorea.

Tack Asien, det har varit ett sant nöje och jag kunde inte vara mer nöjd över min tid här!

2016-03-31 + 18:42:34 Kommentarer 3

Filippinerna - Alegria/Badian

Efter en tidig uppstigning på Bantayan, en 1,5 timmes försenad båt och flera flera timmar på olika bussar kunde vi äntligen hoppa av i mörkret i den delen av Cebu som heter Alegria. Här trodde vi att vi skulle kunna ta en taxi till vårt hotell men där trodde vi fel. Det fanns inga taxibilar så vi fick glatt hoppa varsin motorcykel där de la våra stora ryggsäckar på styret och sedan körde oss i all världens fart upp för berget.

Jag sa med darrig röst till min förare just innan vi åkte "don't go too fast please.." Han bara skrattade och körde så det rykte. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "nu dör jag". Men efter ett tag insåg jag som att jag kan inte göra så mycket åt min situation här, jag kan inte hoppa av, inte köra själv. Utan jag insåg att jag helt enkelt får lita på honom, att han vet vad han gör och att han också vill komma levande ur detta. Vilket vi också gjorde. Alla tre.

Så efter den spännande turen var vi framme. ..trodde vi. Först fick vi glatt vandra 127 trappsteg ännu högre upp (ja vi bodde på ett berg) innan vi var framme och kunde checka in (och pusta ut)

(När vi kom fram var det såklart mycket mörkare, men detta var alltså trappen)

Sen skulle vi kolla upp vilka saker vi ville göra nästa dag. Vi hade väldigt många punkter att välja bland och när vi valt ut tre stycken och ska meddela vårat val till personalen som skulle fixa skjuts så fick vi veta att alla punkter utom två på listan var samma sak. En och samma flod, bara olika delar av den.

Genast blev det klurigt, hur skulle vi nu göra när vi inte längre hade lika många saker att se men hade väldigt mycket tid till övers?

Det löste sig fint. Långfredagen gjorde att det blev ett självklart val att vänta med floden tills Linn och Jesper hunnit komma (canyoneeringen var stängd på långfredagen) så vi frågade personalen vad vi kunde göra istället och vi besökte vattenfall och klättrande mellan fantastiskt formade stenar.

Till vattenfallet fick vi först promenera lite genom skogen. Lugna puckar, vi såg bara en orm, men däremot såg vi FLERA stycken JÄTTEmaskar!!!

Svårt att visa hur stora de var då jag inte vågade gå särskilt nära... Fick obehag i kroppen men samlade mod och tog ett skutt över. Yes!

(Har satt på min bucketlist att någongång innan jag dör våga hålla i en mask... Usch. Mår dåligt av bara tanken..)

Sen kom vi tillslut fram och blev utstirrade, som vanligt. Som sagt, vita turister är inte särkilt vanligt har vi förstått. Men när det blir roligare och mer spännande att fotografera oss än vattenfallet, eller inte ens vuxna människor kan behärska sig utan stirrar som om de såg en Alien så är det inte så kul. Tyvärr. Det är otroligt obekvämt och jag har aldrig någonsin känt mig mer tacksam över att jag inte är en känd person som lever med detta dagligen.

Vissa är såklart trevliga och ler vänligt, hälsar, ställer frågor etc och det är så kul och jag blir glad i hela kroppen. Men det är de som pekar, stirrar och skrattar som vi inte har uppskattat särkilt mycket. Det förstör ju lite när man kommer till ett vattenfall, svettiga ich varma och suktar efter ett dopp men blir så utstirrade att jag hellre skulle äta en mask (nästan) än att klä av mig och bada. Förstör tyvärr lite,

Förlåt för lång parantes, men nämnde ju att jag skulle återkomma till detta senare. Nåja, så det blev inget vad för oss. Tur att det var väldigt fint att titta på ändå.

(Observera han som hoppar till höger)

Vi fick även frågan av en trevlig dam im hur vi hade hittat hit. Det är tydligen ingen plats turister ofta kommer till. Så vi tackar vår personal för tipset!

Sen åkte vi vidare till det som kallades för "hot springs". Det var alltså naturligt varma pooler, men det intresserade oss inte särskilt mycket utan vi klättrade uppåt genom stentunnlar, trappor etc och kollade in de små vattenfallen och badade lite i det kalla vattnet.

Vattenfallen här var inte så speciella så det finns faktiskt inga bilder på dem. Det påminde lite om Erawan national park i Thailand faktiskt.

Sen åkte vi, nöjda ich glada hem igen men stannade för att kolla på utsikten påväg upp för berget.

När vi sedan kom hem så hade Linn ich Jesper hunnit checka in så vi sprang genast till dem. Vi hade lämnat en lapp i receptionen till dem så de skulle slippa fundera över var vi var. Så efter lite snick snack och middag gick vi och la oss för att orka med nästa dags äventyr!

Det blev jag och Jesper som valde att göra canyoneeringen. De andra valde av olika anledningar att bara åka till vattenfallet och sedan åka till stranden.

Så jag och Jesper fick varsin hjälm, flytväst och vattenskor och fick läsa och fylla i ett liknade papper som vid fallskärmshoppningen. Ett papper som förklarade vilka olika sätt jag kan dö eller skada mig på som jag sedan ska signera och skriva kontakt nummer på. Jag hade inte varit det minst nervös alls framtills jag läste den lappen, hade ingen aning om att det fanns så många risker. Så ja, det var en nervös Rebecka och en stencool Jesper som åkte upp till startplatsen.

Ser ni hålet bakom oss? Där skulle man hoppa ner för att komma till floden.

Eller ja, hål och hål, såhär såg det ut:

Vår guide frågade om vi ville hoppa från 5 eller 4 meter (om jag minns rätt?) jag valde 4 meter, mest för att då kändes det inte som att jag skulle slå i klippväggarna. Det gjorde det om man hoppade från 5.

Sen var vi nere och sedan följde fyra timmar av simmande, vandrande, klättrande, hoppande, glidande etc genom denna fantastiska canyon (vad heter det på svenska?) Skulle gärna göra det cirka 134508 gånger till och jag och Jesper pratade om att detta borde bli en ny påsktradition för oss. Gärna för mig för alltså wow! Kom på mig själv att stå och gapa mellan varven för det är så coolt vad naturen har skapat!

Att jag råkade bryta på svanskotan på kuppen var bara otur och spelar ingen roll alls. För dig som inte vet så hände det när jag bestämde mig för att hoppa från en 12 meter hög klippa ner i vattnet och råkade landa lite fel. Sen blev det säkert inte bättre av att jag hoppar från två andra lika höga klippor lite senare och gör samma misstag i ett av de hoppen. Men det var det värt, för jag vågade och det kommer jag förevigt vara stolt över. Och ja, jag skulle absolut även hoppa igen.

Men nog med snack, nu kollar vi in hur det såg ut istället. (Även om bilderna som vanligt inte ens nästan kan förklara. Man behöver som få se helheten egentligen.)

(12 meters hoppet)

Sen var det klart och vi gick ner till vägen och åkte hem. Nöjda och belåtna efter något av det bästa jag någonsin gjort! Rekommenderas!

Och i och med det var vi klara i Alegria. Och jag var så glad att det var så fint och bra som jag föreställt mig, för hade jag inte sett alla bilder från den floden vet jag faktiskt inte ens om vi någonsin hade åkt till Filippinerna ens. Så tack, tack tack att jag såg bilderna och ännu mer tack att det var så bra som jag hoppades.

2016-03-31 + 17:33:21 Kommentarer 1

Filippinerna - Bantayan

Vi var glada när vi fick veta att vi kunde ta en båt direkt från malapascua till ön bantayan istället för att åka till fastlandet, åka buss och sedan åka båt igen. Så efter två timmars båtfärd var vi framme.

Vi blev avsläppta precis utanför där vi skulle bo. Skönt!

Vårt rum var däremot extremt litet och helt rosa. Men det luktade pizza från grannen där vi dessutom kunde sno wi-fi ifrån så vi var ändå rätt nöjda. Trots att det var trångt, varmt och toan var en bit bort och luktade slajm.

Jag lyckades även skada min handled på något sätt som ännu är oklart och kunde under en hel dag knappt använda min vänsterhand.. Tur att jag reser med undersköterskor som kunde Linda handen åt mig.

Bantayan är väl den mest turistiga ön på Cebu vad vi förstått. Vi hade tillexempel hört rykten om att man kunde hitta svensk mat och svensk snus på ön, och min mage suktade verkligen efter lite svensk mat eftersom jag och Frida råkade missa att äta köttbullar på Ikea när vi var i Kuala Lumpur. Snuset intresserade mig inte alls. Ingen av oss för den delen haha. Men vi gav oss ut på en liten tur för att se vad vi kunde hitta. Vi behövde inte gå långt innan vi stötte på svenska flaggor och denna skylten:

Vi förstod att vi kommit rätt! Så redan samma kväll gick vi dit för att få snacka lite svenska och få beställa svenska rätter. Var det en hit då? Svar: OM det var!

Sanna och Elin beställde pannbiff och jag köttbullar och det var så gott att vi nästan trodde att vi var hemma igen. Smakade så svenskt att jag inte förstår hur det lyckats få till det så bra. Det var stora portioner men vi slickade nästan tallrikarna och beslöt att komma tillbaka en till gång innan vi lämnade ön.

Sagt och gjort, det gjorde vi. Vår sista middag åt vi på samma ställe. Men denna gången testade jag deras stuvade makaroner. Nu är jag väldigt bortskäm vad det gäller stuvade makaroner då min pappa gör världens godaste, men jag måste ändå säga att detta var helt okej ändå. Lite för mycket smör smak för min del, men verkligen helt godkänt.

Under denna kvällen firade man även in att påskhelgen skulle börja, så när vi satt och väntade på att få maten kom en hel parad förbi passerande. Folk gick med tända ljus och hade stora vagnar med stora dockor föreställande Jesus, Maria etc.

Utöver restaurangen (HR native restaurant ifall ni själva har vägarna förbi) så gjorde vi egentligen bara en sak: hänga på stranden.

Och vilken strand sen! Helt otrolig!

Kollar då och då så min lilla bränna finns kvar. Haha. Skönt att kunna se efter, för sen jag nådde min Max gräns och inget förändras är det lätt att känna sig blek. Särskilt när de två man reser med blir brunare för varje dag och sedan länge gått om mig trots mitt försprång... Haha problems problems.

Nä men det finns faktiskt inget mer att säga om Bantayan för vi gjorde inget mer. Men vi älskade det! Stranden var helt fantastiskt och vi fick äta svenska maträtter. 10/10.

2016-03-31 + 14:50:25 Kommentarer 0

"Våra hem är fina"

Har ni någon gång sett Pocahontas?

Har haft scenen där John Smith berättar för Pocahontas om London och säger att de ska bygga lika fina hus där hon bor på hjärnan lite hela tiden sedan buss resan till malapascua. Närmare bestämt när Pocahontas svarar:

"våra hem är fina"

Den repliken dök upp i min hjärna när jag kom på mig själv att tänka lite samma som John Smith när jag tittade ut på alla olika hem som vi åkte förbi.

Jag kom på mig själv att sitta och tänka "stackarna som måste bo sådär.."

Sen dök Pocahontas repliken upp och helt plötsligt kände jag, vem är jag att döma? Vem är jag att säga vilka hem som är fina eller inte? Eller vilka hem som är bra eller inte. Bra hem handlar ju förresten inte ens om utsidan utan vad som finns inuti och det vet jag ingenting om. Så vem är jag att sitta och tycka synd om någon enbart för att deras hem inte ser ut som de hemmen jag är van vid. För det är ju precis så det är, de är bara annorlunda mot för vad jag är van vid.

Så jag tänker inte som John Smith svarar:

"du tror det för att du inte vet om något bättre"

För jag skulle hellre bo i något av husen ovan tillsammans med människor jag tycker om och mår bra med än i ett slott med folk som får mig att må dåligt.

En liten fundering och uppenbarelse jag fick bara. Tack och hej!

2016-03-31 + 14:37:33 Kommentarer 0

Filippinerna - Malapascua

Malapascua är en liten ö norr om Cebu, så för att ta oss dit behövde vi först åka buss, och det var den trevligaste bussresan jag varit med om!

I närmare 5 timmar satt jag och tittade ut genom fönstret på det vackra landskapet utanför, vinkade tillbaka till alla trevliga Filippiner som spärrade upp ögonen vid åsynen av en vit människa och glatt vinkade när vi åkte förbi (kan ta upp mer kring just detta senare)

Mitt under resan stannade de för att någon passagerare ville köpa bröd från andra sidan vägen

Sen kom vi fram till "hamnen" och vi fick gå på båten på den smalaste plankan/landgången jag sett. Det var nog faktiskt det läskigaste på hela resan om jag ska vara ärlig haha, för med min stora tunga ryggsäck så vill man verkligen inte råka trilla i och det kändes det flera gånger som jag skulle göra...

... Men vi klarade det alla tre och kunde pusta ut på båten.

Väl framme vid malapascua möttes vi har det klaraste och blåaste vatten jag kan minnas att jag sett någonsin!

Sen visade det sig att det var för grunt för båten att köra hela vägen fram så all vi passagerare fick trängas ner i en liten liten båt där minsta rörelse kunde ha lett till att båten välte. Vi satt så tätt intill varandra, med väskorna på, och det var på centimetrarna att båten ännu var ovanför ytan...

Men vi överlevde och det var med viss lättnad vi klev i land och vandrade vägen fram till vårt hotell.

Efter lite vila och lunch så begav vi oss ut för att undersöka ön där vi nu skulle vara i fem nätter. Det tog inte lång tid innan vi var förälskade. Vilken ö! Lokalbefolkningen, avsaknaden av Trafik (bara några enstaka moppar) vattnet, stränderna, ja allt tog oss faktiskt med storm direkt.

På malapascua hade de faktiskt förvånansvärt bra mat! Vi hade ju blivit förvarnade att Filippinerna inte hade så bra mat, men på malapascua blev vi faktiskt aldrig besvikna.

(På detta stället hade de en såååå god kyckling curry!!!!)

På ett annat ställe, efter att vi ätit maten så bestämde vi oss för att vi skulle ta en liten drink. det var ju ändå happy hour. Så vi beställde 4 stycken att dela på och tänkte att vi skulle betala för två. Istället fick vi två av varje, så det blev helt enkelt 8 drinkar för oss istället för 4... Vi skrattade mycket och länge. Gilla läget.

En mysig sak med malapascua är alla som bor där. De var så fina och trevliga och jag älskar hur de levde på ön. De kändes inte beroende av turisterna som på många andra ställen. Och man kunde verkligen promenera och vara i deras samhälle där barnen lekte, mammorna tvättar sina minsta i små baljor, hönsen springer fritt etc. Mitt i en sån vandring genom deras samhälle råkade vi hamna på en skolavslutning för barn som inte kan ha varit äldre än 7år (gissar på mindre egentligen men ofta var de äldre än man trodde när vi frågade)

Hur söta?

De hade även ett hemma gjort casino där cirka alla samlades på kvällen

Bredvid casinot fanns en liten affär där de hade två supergulliga små hundvalpar!

En av dagarna bestämde vi oss att promenera till andra sidan ön för att få se och vara på stränderna där. Så vi gick och köpte frukt, kakor och chips att ta med oss, sen började vi promenera.

Efter kanske 20 minuter var vi framme och då åt vi vår matsäck och njöt sedan av solen medan två gulliga pojkar lekte bredvid oss.

Påtal om barn så ställdes vi inför den jobbiga grejen när barn kommer fram och ska sälja saker. Det gör som ont i mig att de måste göra det och de är så söta men tyvärr inte särskilt trevliga när man säger att man inte vill köpa något. Faktiskt inte ens heller om man säger att man kan köpa något. Har exempel på båda, för jag tänkte första gången att såklart att jag kan köpa ett litet armband, men då köpte jag fel armband och av fel person och ingen var nöjd förrän jag köpt något av alla och då vill jag ju genast inte köpa något alls. Och säger jag nej direkt så bråkar de vidare om varför jag ska köpa ändå. Sånt tycker jag är jobbigt.. På flera sätt.

Iallafall, utöver den där utflykten till andra sidan ön så gjorde vi faktiskt inget annat än att hålla oss på sidan vi bodde och njöt av stränderna där.

Sen hann vi också med att fira lite st. Patricks Day innan vi tackade fantastiska Malapascua för fem fantastiska dagar och hoppade på båten mot Bantayan.

...justja! Måste tvär berätta också att det var en kväll då vi tappade bort vår elnyckel (så ac och lampor etc) och det är väldigt dyrt att tappa bort den. Så vi letade i mörkret och hittar den (sjukt nog) MEN, den ligger uppe på ett plåttak nedanför korridoren och där vågar vi inte gå ner. Så hela receptionen fick skrattades rycka ut och rädda vår nyckel. Mest skrattade mannen som kallade mig Maria enda sedan han såg mitt pass och tyckte det var så otroligt kul att han skrattade hysteriskt varje gång han såg oss och sa "aaaah Maria". Kul att kunna bidra med skratt!

2016-03-31 + 06:07:17 Kommentarer 0

Singapore flygplats/Filippinerna - Cebu City

På vår resa till Filippinerna skulle vi mellanlanda i Singapore och spendera natten där (bra för mig som samlar på nätter spenderade på flygplatsen hehe) och vi fick veta att vi var tvugna att checka in våra väskor igen där. Inga problem tänkte vi...

...saken var bara att eftersom vårt flyg gick dagen efter så skulle vi inte få checka in direkt = vi skulle behöva vänta 20h ute i avgångshallen som var utan bänkar eller wi-fi eller någon annan slags bekvämlighet. Det kändes sådär. Vi frågade vidare om det inte fanns någon möjlighet att få checka in tidigare och tillslut fick vi veta att vi kunde få checka in 22.30 istället. Bingo! Nu blev det genast bara cirka 6h att vänta utan bekvämligheter och det är ju lugnt. Vi spelade kort, pratade, lyssnade på musik och åt för att fördriva den tiden. Och hokus pokus så var klockan plötsligt 22.30 och vi kunde lämna våra väskor, gå genom säkerhetskontrollen och lägga oss bekvämt och faktiskt få några timmars sömn innan vi slutligen gick på flyget och åkte vidare mot Filippinerna.

Vi landade på Lapu lapu airport just vid cebu city och efter lite problem att ta ut pengar kunde vi kliva in i taxin som tog oss till vårt hotell.

Vi stannade i Cebu City två nätter enbart för att vila upp oss innan vi skulle ta oss vidare. Tur det för med handen på hjärtat så var cebu city ingen trevlig stad. Smutsig, obehaglig och vi kände oss väldigt osäkra även när vi bara skulle gå till närmsta kiosken som låg cirka 5min bort.

Om obehaget beror på alla varningar vi läst om för turister eller om det kändes påriktigt är svårt att säga.

Det bästa som egentligen hände under vår tid här var att vi hamnade på en mataffär. Allrså en STOR mataffär. Vi snackar typ Ica maxi och en sån affär har jag inte varit inne i på typ hela resan tror jag. Inte vad jag kan komma på iallafall, så vi gick runt som om vi var i himlen och ba "det finns olika shampoo att välja mellan. Wow" "kolla här! De har pålägg för mackor!" "Aaaah brieost!!!!" (Inte min kommentar) "tjejer! De har stora glasslådor!!!!" (Min kommentar haha)

Tänk er att se allt detta efter två månader av bara Seven eleven utbud eller ännu mindre?

Tyvärr hade vi ingen frys så ingen glass kunde köpas..

Så vi unnade oss en lyxglass utanför istället.,.

...trodde vi. I detta ögonblick fick vi förstå att Filippinerna inte är jättebra på glass,..och det har tyvärr hållit i sig., (Om det inte är gelato eller typ Magnum lärde vi oss senare) Nåja,

Annars var egentligen det enda vi gjorde i cebu city att planera HELA resten av vår vistelse. Det var annorlunda eftersom vi brukar ha planerat nästa boende typ kvällen innan men eftersom det var påsk så försvann alla boenden långt i förväg så för att vi skulle få bo på ställena vi ville var vi tvugna. Lite skönt ändå.

En sak till fick vi lära oss redan i cebu city som har fortsatt ske under hela vår vistelse - restaurangernas avsaknad av saker i menyn.

Påriktigt tror jag knappt vi har haft en enda middag utan att något som vi velat ha inte har funnits. Det roliga är att väldigt ofta kan de förklara vad maten är innan. Tex såhär:

Jag: What's in this pasta?

Dem: it's pasta and tomatoes etc

Jag: ah! Ok I'll take it then

Dem: sorry we don't have,..

Jag: ?

Haha, lite kul, men lite jobbigt ibland. Aja. Efter cebu city så styrde vi skutan norr mot ön Malapascua!

2016-03-31 + 02:21:06 Kommentarer 0

Bali - Kuta

Tillbaka där vi började. Verkligen påriktigt för vi bodde på samma ställe, Kuta Lagoon beach resort, för vi gillade det så mycket.

Så här stannade vi våra sista dagar innan vi lämnade Bali. Vi badade i poolen, besökte sky garden en sista gång och besökte även Kutas strand som var så smutsig att det inte ens var kul... Usch, varför slänger folk så mycket skräp? Aja. Vi hade kul iallafall, passade på att shoppa lite samt äta min nya favoritglass en sista gång eftersom den bara finns i Bali (as far as I know) En Magnum chokladglass med hallonsås i....aaaaaaah. Perfektion!

Kolla bara på den! Okej, ser ju inte så speciell ut men trust me, it is. Kan nog inte ens räkna på två händer hur många jag har ätit haha.

Denna....vackra stayn i lobbyn var ny från sist. Förmodligen har den något med nyåret att göra.

Sanna hittade en vän på stranden...

Jobbar på mitt kokosnöts drickande

Vi svettades...haha

Jesper flagnade....

Vi hittade en snyggt poserande skyltdocka...

Sen åt vi en sista gång på restaurangen med god tzatsiki...

Sen checkade vi ut, åkte mot flygplatsen och Filippinerna...

2016-03-30 + 03:39:52 Kommentarer 0

Bali - Uluwatu

Vi kom fram till Uluwatu som ligger i södra Bali och är känt för sin surfing. Detta var en stor anledning var att vi åkte hit. Tyvärr hade vi missat detaljen att surfingen var bra om man var proffesionell surfare haha. Aja.

Vi gick för att utforska området. Vi hittade stranden som var cool men till vår besvikelse inte var en "sol och bad" strand. Men hela stället var så härlig, vi föll direkt för atmosfären och satte oss och kollade på utsikten och surfarna. Tyvärr undrar jag fortfarande var folk hittar alla snygga surfare? Jag har som fortfarande inte lyckats hitta fler än två och då har jag kollat på ganska många..

På vårat hotell bodde det en massa svenskar. Bland dem två särskilt trevliga tjejer, Matilda och Elvira, som vi gillade väldigt mycket. Så på lördagen beslöt vi att möta upp dem och deras killkompisar (de hade ätit middag innan, därav anslutningen) på single fin för att kolla läget på lördagskvällar. Det visade sig att single fin stängde kl 22 på lördagar (??) så någon kom då på idén att vi skulle ta en taxi in till kuta och gå på sky garden. JAAA! Sagt och gjort, det gjorde vi. Tjejerna i en bil, killarna i den andra och sen åkte vi. Vår taxichaufför (John) hade dessutom fixat sirener och blåljus på sin bil, så istället för en timme tog det nästan 40min. Skönt haha.

På sky garden är det svårt att inte ha kul, så vi dansade och skrattade tills vi blev trötta, med överraskande basketspelare och scendansaren som jag träffade när jag var på skygarden med Frida, Ronja och gänget. Sen åkte vi hem.

En av de andra anledningarna att vi valde att åka till Uluwatu var att det varje söndag skulle vara en ASbra fest på single fin (baren högst upp på Klippan) och i tid till detta kom Jesper och Linn till Bali och ner till Uluwatu. Yey! Så alla vara glada och efter en liten förfest i Linn och Jespers rum (som

Råkat få en hel villa) begav vi oss och hoppades att single fin skulle leverera bättre än lördagen haha. Tyvärr var musiken inte särskilt bra och våra förväntningar var nog för höga för kvällen tog inte riktigt någon av oss med storm tyvärr.. Men vi hade kul ändå!

Sen var vi ju tvungna att testa surfa lite ändå. Så vi letade reta på en nybörjar vänlig strand, hyrde varsin bräda och körde lite. Lika svårt och jobbigt som jag minns det. Lika dålig som jag minns också haha, men fantastiskt kul är det!

Efter surfingen åkte vi (alla utan Jesper) och kollade in Uluwatu templet som inte alls var som vi hade uppfattat det, blev lurade på pengar och svettades sönder.

Men det var ganska coolt ändå och jag hittade en strandklänning så det kändes bra ändå.

Och sen var det slutligen dags att fira det hinduiska nyåret. För er som inte vet hur det går till så ska jag förklara det: man ska sitta tyst och meditera inomhus i 24h. Pretty Much.

Detta innebär att gatorna stängs av och det är förbjudet att gå ut. Som turist får man gå runt på hotellområdet = man får ligga vid poolen om det finns någon,

Men man får inte ha någon lampa tänd och restaurangen är stängd så man kan inte köpa mat.

Så, i 24h hade vi utegångsförbud kan man helt enkelt säga. Men vi hade sol, pool, mat (som vi köpt dagen innan) wi-fi och varandra. Så det gick bra!

Och sen, när nyåret var firat och över och man fick gå ut på gatan igen så åkte vi till Kuta.

2016-03-30 + 01:44:28 Kommentarer 0

Bali - Nusa Lembongan/nusa ceningan

Efter en timmes båtfärd från fastlandet så kunde vi gå i land på Nusa Lembongan som även kallas för sjörövarön. Anledning? Ryktet säger att alla moppar på ön är stulna. Därav namnet. Hur vida detta stämmer eller ej kan jag inte svara på.

Vi möttes iallafall av vackra klippor och stränder och slängdes direkt in i ett äventyr jag fruktat hela resan - åka moppe med stora ryggsäcken! Men här fanns det inte några taxibilar så vi hade inget val. Så med varsin chaufför med väskan i knät och oss bakom brummade vi fram på öns smala vägar. 15 minuter senare kunde vi kliva av utanför vårat hotell.

Vi hamnade på denna ön av två anledningar egentligen:

1) secret point

2) undervattens buddhan

Ingen tid att förlora så vi bokade en snorkel tur redan nästa morgon och då fick vi åka mer moppe och njuta av hur vacker ön faktiskt var. Snorklel turen ägde rum i kanalen mellan de två öarna och det var verkligen så.. Härligt. Så fint.

(Man såg alltså ända till bergen/vulkanen på Bali? Hur coolt?)

Sen svirrade vi om och hoppade i vattnet och det första vi möttes av var den bästa snorklingen jag någonsin stött på! Jag nämnde tidigare att jag egentligen inte är så intresserad i allmänhet. Det är fortfarande sant men här var det något speciellt som fångade mig direkt. Så många fiskar! I alla olika storlekar och färger och former och ALLA på samma ställe. Runt om och över allt. Det var häftigt.

Men sen var ju undervattensstatyerna också häftiga! Först hälsade vi på den lilla ensamma innan vi simmade vidare och den stora staty gruppen blev sakta men säkert synlig framför oss. Liksom tonades fram och det var en väldigt mäktig känsla att simma mot dem tyckte jag!

Otroligt häftigt!

Lite roligt dock att knappt några locals visste om detta? Vi frågade på flera ställen och de skakade på huvudet och sa att de aldrig hört talas om det. Tur att vi hittade någon som visste vad vi snackade om tillslut för det hade varit synd att gå miste om detta.

Sen var det dags för nästa äventyr. Vi hyrde moppar och åkte över till andra ön för att kolla in secret point. Tyvärr kunde man bara se grottan vi var ute efter när tidvattnet var lågt och det var det såklart inte.. Men vi fick se blue lagoon och annat fint så det gick ingen nöd på oss.

Sen rörde vi oss tillbaka. Njöt av vår egna utsikt. Packade ihop våra saker. Åkte ner till båten. Såg världens gulligaste farbror och åkte sedan glada tillbaka till fastlandet och ner till Uluwatu.

2016-03-15 + 17:00:33 Kommentarer 0

Bali - Ubud

Efter många om och men om vi ens skulle få åka med båten (tydligen skulle man säga till 48h i förväg eller något) men vi hade tur och fick tack och lov plats och kunde några timmar senare pusta ut framme på vårat hotell i Ubud.

Påvägen hann jag även ta kort på en rolig ö som jag gärna vill tälta på!

Vi kom fram i ett regnigt Ubud men möttes av en väldigt fin dörr in till vårt rum.

Här någonstans fastnade vi lite för grejen med faceswaps och delade många skratt åt detta. Särskilt åt denna bilden:

Sen lät vi inte särkilt mycket tid gå till spillo utan bokade direkt två utflykter för dagen efter - risfält och holy spring tempel.

Så efter den största frukosten på länge begav vi oss till risfälten och det var verkligen lika fint som jag föreställt mig! Och så otroligt grönt!

Ja ni ser ju. Hur grönt och fint som helst. Det enda som jag egentligen tyckte var negativt var att de hade små olika stationer där det stod att man fick donera pengar men sedan var man tvungen att betala för att få komma förbi. Jag hade hellre betalat ett inträde i början för att gång på gång tvingas donera pengar för en väg som ändå inte var upprätthållen. Inte för att det spelar så stor roll egentligen men lite negativt enligt mig.

Sen fick vi se en orm! Vi hade blivit varnade för "green snakes" men aldrig trodde jag att det faktiskt skulle slingra förbi en i ögonvrån påriktigt. Coolt ändå.

Påvägen tillbaka så hamnade vi mitt i skogen och där trodde jag stt hoppet var ute... För min Flipflop. Jag halkade nämligen och gled ner i en djup lerpöl där ena Flipfloppen fastnade. Någonstans djupt under ytan...

Var inte heller tvärsugen att gräva med handen och leta. Tog en pinne och försökte lite tafatt att hitta den och var verkligen påväg att ge upp när jag faktiskt på något magiskt sett lyckades få napp och kunde fiska upp en lerig Flipflop. Woho!

Så vad risfälts äventyret över och vi åkte vidare mot holy spring tempel för att tvätta bort våra synder (och nu även lite rester av all lera. Även fast vi tvättade av oss inne på en toa)

Så vi åkte dit och jag blir alltid så nervös i andra religösa sammanhang just för att jag är osäker. Jag vet inte hur saker går till, vad saker betyder och jag är livrädd för att göra något som förolämpar. För jag har verkligen sådan respekt för folks olika religioner och vill inte trampa någon på fötterna. Men det gick bra, vi frågade om hjälp och kunde efter ett tag kliva i vattnet och tvätta oss.

Intressant upplevelse. Kan nog faktiskt inte ge någon annan kommentar. Glad att jag har fått göra det iallafall.

Tyvärr så blev jag sjuk väldigt direkt efter detta. Faktiskt kände jag av det redan när vi väntade på att Elin tvätta sig så vi åkte hem och jag somnade direkt och kom sedan att få gå med feberkänslor och dålig aptit de kommande tre dagarna ungefär. Tack och lov var det inget värre utan med vila med jämna mellan rum så orkade jag med allt vi planerat att hinna i Ubud så dagen efter var vi påväg på äventyr igen, med alvedon fulla väskan haha.

Det var lite spännande äventyr för det var nu dags för ställen som nästan ingen av utflyktsförsäljarna kände till så vi fick hjälpa till att visa och guida var vi skulle. Första stoppet var Hidden Canyon!

Där fick vi en lokal guide och begav oss på en klättring som jag aldrig tidigare varit med om! Vi fick hänga i rep, hålla hårt i klippväggar samt vandra i vattnet och efter ca 1,5h hade vi tagit oss igenom hela bergsklyftan? Hur översätter man canyon? Aja. Häftigt var det iallafall minst sagt! Tyvärr svårt att fånga på bild då det häftiga egentligen låg i helheten och upplevelsen i sig.

Och där var vi klara! Påvägen hem fick vi ta en Enklare väg över risfält. Skönt!

Vi vad alla väldigt nöjda. Allra mest vår taxichaufför tror vi eftersom han skrattade som ett barn under hela turen och dessutom verkade klicka väldigt bra med guiden då de bytte nummer efter turen så han fick en vän på kuppen.

Nöjda och glada satte vi oss i bilen och åkte upp mot Tiamana waterfall. Det var lite krångligt att hitta men vi tog oss dit. Fick oss en guide (helt i onödan egentligen men aja, what to do) och vandrade trapporna ner, vandrade lite genom floden innan vi var framme vid vattenfallet. Det ända tråkiga var att det vad så OTROLIGT mycket skräp! Har aldrig någonsin varit med om och der gör mig såååå så ledsen. Skulle seriöst vilja ägna en dag åt att städa upp det stället..

Vi kom iallafall fram till vattenfallet, som trots skräpet var lika vackert som jag förväntat mig. Wow!

(Lite brunare vatten irl som vanligt pga regnet..)

Sen åkte vi hem. Jag vilade och sedan avslutade vi Ubud med en sväng in i monkey Forrest och vi var livrädda efter alla skräckhistorier om apor som rivit folk i ögonen och sånt. Men de är ju såååå söta och själva området i sig tyckte jag var väldigt fint!

Sedan tackade vi Ubud och styrde vidare mot hamnen Sanur och tog båten ut till Nusa Lembongan!

2016-03-14 + 15:21:24 Kommentarer 0

Bali - Gili air

Efter alla tårar och timmar i bil och på båt så kom jag fram till Gili air och kunde återförenas med Elin och Sanna. Sedan följde 3 dagar i lugnets tecken. Men jag måste erkänna att när jag rullade in med hästvagnen där vi skulle bo så tänkte jag "okej, var har jag hamnat?". Vi bodde nämligen på ett home stay som är precis vad det låter som, att vi bodde hemma hos en familj. Eller ja, på deras gård. I ett förvånansvärt fint rum. Det hade jag aldrig kunnat tro när detta var det första jag såg:

Så glatt överraskad var jag när vi fick bo såhär fint:

Syntes inte så väl men äsch. Det var fint iallafall och familjen som bodde på gården var såå trevliga och mysiga och hade världens sötaste barn och lagade den absolut godaste omeletten jag någonsin har smakat!

Efter min ankomst tog vi en liten promenad och kollade in omgivningarna..

Som ni ser fick vi se en hel del magiska solnedgångar!

Vid gården vi bodde på fanns det även kor som vi passerade varje gång vi gick ner till stranden.

En kväll hamnade vi på utebio och såg The Martian (en av mina nya favoritfilmer btw) det var mysigt!

Och vi fick väl användning av min pannlampa då avsaknaden av vägglampor var väldigt stor!

Sen tog vi även tag i att göra det som vi egentligen var där för - snorkla med jättesköldpaddorna!

Vi hade först tänkt leta reda på dem själva men beslöt tillslut att åka med en tur - bra val! Tror vi hade haft svårt annars om jag ska vara ärlig. Sen var det skönt för vi hittade en tur som kändes lagom lång och rätt för oss. Så tidigt på morgonen gav vi oss av...

Vi tog på oss snorklar och simfötter och gjorde oss redo!

...Sanna ville vara lite finklädd hon...

Sen hoppade vi i plurret!

Fick vi se några sköldpaddor då?

- OM vi fick!

Vi dök på flera ställen och såg flera sköldpaddor. Både på långt håll och på nära håll och det var först när jag faktiskt dök ner och var precis bredvid som jag verkligen insåg hur stora de är och varför det kallas för jättesköldpaddor! Wow!

...alltså, sköldpaddor är typ mitt favoritdjur har jag insett. Särskilt nu när vi fick se så många. De känns verkligen så lugna och utan bekymmer. Aaaah wow vilket djur!

Vi snorklade på fler ställen också men då låg fokus mest på att man skulle se andra fiskar och olik koraller. Jag är inte sådär superintresserad av sånt egentligen utan jag gillar att se sånt jag tycker är coolt (typ sköldpaddor) men jag måste säga att här lyckades jag verkligen bli imponerad! Så fint!

...men jag har inga bilder för jag skippade kameran eftersom jag trodde att vi inte skulle se något fint. Smart Rebecka, smart.,.

Så med det avslutar jag gili air. Vi sov en natt till, åt våra favorit crepes och vinkade hejdå till familjen och åkte vidare till Ubud.

2016-03-14 + 13:31:39 Kommentarer 0

Bali - Lovina/mount batur

Lovina är en fin men väldigt turist tom del i norra Bali som vi valde ett besöka av två anledningar:

1) vi trodde att det skulle ligga närmare vulkan mount batur som vi ville besöka (detta visade sig dock inte alls stämma men äh)

2) secret garden, ett vattenfall/flod som jag/vi gärna ville se ligger där.

Allt blev mycket dyrare än planerat men det var dock så värt det för vi bodde som kungar, vulkanen var fantastisk, secret garden var precis den äventyrliga vandring som vi älskar och att få spendera två sista dagar bara vi två helt i våran stil är värt alla pengar i världen för mig.

Vi bodde på ett gammalt risfält och vår pool var precis en sån som jag förknippar med Bali. Infinity pool tror jag det kallas.

Fantastiskt fint!

Vi smakade även deras välkända efterrätt, en chokladcheesecake som smakade så mycket choklad att jag aldrig varit med om liknande! Vi valde att betala lite extra för att få glass till och hade vi inte haft vaniljglass att "blanda ut" chokladen med vet jag inte hur många tuggor jag hade pallat. Men god var den absolut. Men mastig.

Sen la vi oss och sov med väckarklockan ställd på 01.00 för vulkan bestiger man på tidiga morgonen medan det fortfarande är mörk för att få se soluppgången från toppen. Två timmar vandring varav en rakt uppför. Vi har varit med om värre och Frida hade som vanliga skavsår men krigade sig igenom (hon är väl van att bestiga berg med skavsår vid det här laget så allt annat är väl för enkelt för henne lol) hela vägen med hjälp av små pauser lite då och då. Under pauserna passade vi på att kolla på raden av människor som vandrade uppåt med sin ficklampor lysandes så det såg ut som en lång lysmask.

Självklart svårt att fånga på bild... Som att fota stjärnor typ haha. Önskar så ofta att jag hade en världsbra kamera, aja.

Väl uppe på toppen kunde vi njuta av min topp 3 bästa utsikt någonsin, näst efter Roys peak i nya Zeeland och den i Krabi. (tror Frida höll med om detta, men minns ej säkert) men däremot den nr 1 vackraste soluppgången jag sett, det är bara möjligen soluppgången från segelbåten i whitsundays som skulle kunna tävla om titeln men den hamnar ändå på andra plats för detta var fantastiskt!

Normalt, när det inte är en massa moln, ska man tydligen se sjön men vi var helt fascinerade av det stora molet som låg som en helt egen sjö mellan bergen. Otroligt mäktigt tyckte jag!

Sen var det dags för oss att latja lite. Sedan en lång tid tillbaka (alltså vi snackar typ sedan koh Tao, koh phangan) har jag gått omkring med ballonger i min ryggsäck för vi hade tänkt att vi skulle ha ännu en singnatur bild. Tidigare har vi ju kört på dubbelballerinan men vi ville utöka utbudet haha. Tyvärr har vi glömt bort ballongerna alla gånger fram tills nu. Lite sista chansen så vi ställde oss och började blåsa ballonger och Tro mig, fler än en människa kollade nyfiket/roat på oss. Vi kände oss helt knäppa men fortsatte blåsa och bad sedan en kille ta bilder på oss. Ni vet när man ber en främling ta bilder, oftast blir de bara halvbra och man för nöja sig med vad man får och ibland får man sen fråga någon annan? Denna gången lyckades vi hitta en mästare! Haha nä men han var verkligen duktig och försökte verkligen få bra bilder och tog på flera olika sätt för att vara säker på att det blev som vi ville. Ibland ska man ha tur!

Så under uppsikt av nyfikna, roade och gapskrattande människor började vi hoppa upp och ner med ballonger i händerna för att få till en bra bild.

Haha många bilder i know men tänkte att ni skulle förstå hur många försök vi gjorde och hur länge vi stod där och hoppade innan vi bestämde oss att vara klara.

Sista bilden blev våran favorit, tills vi upptäckte en sak... Alla ballonger syntes inte! Bajs tänkte vi först. Men sen tänkte jag att det går säkert att fixa till, och det gjorde det. Typ. För efter lite hokus pokus kunde jag visa Frida denna bilden och det kände vi oss nöjda med.

Inte perfekt men så bra det kunde bli med bara en iPhone och iPhone appar som tillgångar.

Det var även fler som ville ha ballongbilder så de fick låna våra ballonger haha.

Det var iallafall våra bilder från toppen. På vägen ner träffade vi på lite apor som fick det som var kvar av min frukost.

Sen vandrande vi neråt. Tog oss ned och kunde trötta åka hem.

Väl hemma sov vi någon timme, åt lunch och åkte sedan iväg igen för att hitta secret garden. Det visade sig vara svårare än vi trodde då det inte är ett jättevälkänt ställe men vi hade platsen på kartan, tog oss dit med hjälp av taxin och kunde skaffa oss en lokal guide som skulle ta oss dit. Denne varnade oss även för att vi skulle bli tvugna att gå genom en stor flod. Inga problem tyckte vi och när han hade försäkrat sig klart om att vi var okej med det så gav vi oss av. Vår vandring började över risfält och övergick till trappor efter trappor ner i regnskogen och fortsatte mycket riktigt med att gå igenom en flod för att sedan vandra både upp och ned genom ännu mer regnskog. Älskade det!

Vi fick även visat och förklarat för oss hur lemongrass ser ut och att det kan man använda som myggmedel om man är ute i skogen.

Han var föröveigt en väldigt bra och trevlig guide som faktiskt berättade och visade saker längs vägen. Tillskillnad från vissa som bara leder vägen. Så han rekommenderas ifall ni ska besöka secret garden! Hör av er om ni behöver kontakt uppgifter. Haha.

Vi fortsatte gå och sedan kom vi fram. Vi hade blivit varnade att vattnet skulle vara brunt pga allt regn och det var verkligen brunt så det var lite synd men det tog ändå inte bort att platsen var otroligt vacker om ni frågar mig!

Lite tråkigt med brunt vatten, men det gick också att fixa bort lite även om jag egentligen tycker att det är fult att göra om bilder så mycket. Men om det krävs för att folk som inte var där ska förstå skönheten så kan det faktiskt behövas..

Sen var det dags för oss att bada och då fick man lov att ta på sig flytväst eftersom det var rätt strömt. Och djupt! Typ 6 meter tydligen. Hade jag aaaaaldrig gissat!

Tycker dessa "bakom kulisserna" bilderna är rätt roliga för man får som se hur vi ser ut när vi bara håller på hahah.

Sen var det dags för oss att fortsätta vandringen upp och ner genom regnskog, genom floder, förbi vattenfall och sedan trappor upp för att sedan vara tillbaka vid taxin igen.

Det ovan var tydligen fuktskadade svampar om jag förstod det rätt?

Och det avslutade våra äventyr och även vår tid i lovina och vår sista tid tillsammans... Vi spenderade kvällen med att kolla igenom alla videos från resan och äta massa gott innan vi sedan somnade, vaknade för att äta frukost tillsammans och so far so good men sen kom avskedet och jag var så ledsen att det verkligen värkte i hela mitt hjärta och jag var så ledsen att jag knappt kunde gråta. Bara krama om Frida så hårt som jag nog aldrig kramat någon någonsin. Sen kom det värsta, stunden då jag faktiskt satte mig i taxin och den åkte iväg medan hon stod kvar och vinkade. Stod kvar. Hon som alltid brukar sitta bredvid mig i bilen stod nu kvar medan jag åkte iväg. Där brast allt och alla tårar som tidigare inte riktigt lyckats komma ut forsade ut, som ett litet barn satt jag och grät hysteriskt i baksätet och min chaufför visste inte riktigt vad han skulle göra. Och detta höll i sig. Varje gång det lugnade sig så räckte det med att kolla på den tomma platsen bredvid mig så brast allt igen så jag såg ut såhär 2 av de 3 timmarna jag åkte.

Sen lyckades jag magiskt nog samla mig. Kunde njuta lite av vyerna vi passerade innan vi slutligen var framme i hamnen och jag fick pruta som aldrig förr! Är medveten om att jag blev fruktansvärt lurad ändå men jag fick pruta så hårt och mycket och länge att jag inte orkade längre utan fick nöja mig när det ändå kändes okej och kunde sedan hoppa på båten mot Elin, Sanna och gili air...

2016-03-14 + 00:12:08 Kommentarer 0